- Produktionsår: 2009
- Produktionsland: Storbritannien/USA
- Originaltitel: Harry Potter and the Half-Blood Prince
- Regi: David Yates
- Medverkande. Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Alan Rickman, Michael Gambon, Robbie Coltrane, Tom Felton m fl.
- Kommer ut: 091123
I den sjätte Harry Potter-filmen möter vi en äldre och mer vuxen Harry Potter. Han fortsätter sin hjältemodiga strid mot den elaka Voldemort. Förlåt, “Han-vars-namn-inte-ska-nämnas“. Dessvärre lider denna senaste film av det faktum att skaparna har försökt tillfredställa alla fansen.
Jag var tjugo år gammal när jag läste den första Harry Potter-boken. Den sista avslutade jag när jag var tjugotre år gammal. Så jag är ett ganska gammalt fan av böckerna. Men detta är ju i sig inte ovanligt; bokförlaget brukar ge ut “vuxenutgåvor”, med ett omslag som är mera vuxet, så att vuxna inte ska behöva skämmas när de sitter och läser en barnbok på bussen. De första fyra filmerna tyckte jag var riktigt bra; de var spännande och var alla regisserade av stadiga och fokuserade händer. Yates, som även regisserade föregångaren, “Harry Potter och Fenixordern” (“Harry Potter and the Order of the Phoenix”, Storbritannien/USA, 2007), har dock inte lika stadiga händer. Resultatet är att de två senaste Harry Potter-filmerna, i brist på ett bättre ord, är väldigt fladdriga.
Problemet är att Yates verkar vilja ha med så mycket som möjligt från böckerna; ingen detalj är för liten. Och detaljer är viktiga, men inte om det är på bekostnad av berättelsen. Yates fokuserar mycket på Harrys, Rons och Hermiones vardag på den magiska skolan. Men vid det här laget har man redan vant sig vid den magiska värld som J.K. Rowling skapat, vilket gör det en gnutta tjatigt. Det känns mest som Yates har klämt in lite handling mellan dina försök att tillfredställa fans som är ute efter att se varenda detalj från böckerna tolkade på film.
Däremot måste jag säga att jag njöt av att få återse skådespelarensemblen; eftersom vissa av skådespelarna har hållit på ända från början, är det riktigt stabila rolltolkningar vi får se. I centrum står, så klart, Radcliffe, Grint och Watson. De har vuxit en del sedan första filmen. Detta påtalas också då de alla får upp ögonen för det motsatta könet. Även om jag tycker att Yates kunde ha skippat en del onödiga detaljer från böckerna, är kärlekstemat inte en av dessa detaljer. Tvärtom tycker jag att det ger filmen, och hela serien, en känsla av framåtskridande; vissa filmserier spikar fast sina karaktärer i stereotyper redan från första bildrutan. Visst är det delvis så även med Harry Potter-filmerna, men det är uppfriskande att se någon sorts utveckling.
Är man ett riktigt Harry Potter-fan kommer man troligtvis att tycka om den här filmen då den har alla de gamla ingredienserna. Är man, som jag, ute efter att se en film med lite äventyr i sig, kommer man att bli besviken, då filmen aldrig riktigt får upp farten. Inte ens i slutet, som borde vara mer dramatiskt än det är. Men jag fick i alla fall återse en av mina favoritskurkar i toppform; ingen kan plira så elakt längs näsan som Alan Rickman i rollen som Severus Snape.