Filmhistoriens tuffaste antihjälte är utan tvekan Clint Eastwoods namnlöse revolverman i ”Den gode, den onde, den fule” (”Il Buono, il brutto, il cattivo”, Sergio Leone, Italien/Spanien, 1966), men Snake Plissken i John Carpenters dystopiklassiker, ”Flykten från New York”, ligger inte många steg bakom.

Man får ursäkta filmen om man ser den idag, då den utspelar sig i ”framtidens” 1997 (den är producerad 1981). Kan man ha lite överseende med att tekniken i filmen är klart underlägsen vad den var i det riktiga 1997, är detta en film som fortfarande håller.

Filmens handling är relativt enkel. USA, som ”nu” är en polisstat, har beslutat att ta hand om landets stigande kriminalitet genom att spärra av hela Manhattan, vilket gör ön till ett enda stort fängelse. Man har inga vakter, utan låter de kriminella styra över staden. Ett problem storlek större uppstår när presidentens plan kraschar på ön. Staden kriminella element tar snabbt presidenten som gisslan och begär amnesti för samtliga brottslingar i utbyte mot presidenten. Fängelsedirektören, säkert och karismatiskt spelad av Lee van Cleef, bestämmer sig för att skicka in en ensam soldat för att frita presidenten. Den enda som verkar vara kvalificerad för uppgiften är den nyligen tillfångatagne före detta elitsoldaten Snake Plissken, spelad av Kurt Russell i sitt livs roll.

Filmen spelades in på en ganska mager budget: sju miljoner dollar (de flesta storfilmer som spelades in runt den här tiden hade åtminstone tre gånger så stor budget). Detta har resulterat i att produktionsteamet var tvunget att använda ganska enkla medel för att framställa en förfallen stad. Kort sagt har de använt sig av miljöer som verkligen var förfallna. Detta gagnar filmen, eftersom miljöerna känns autentiska (vilket de ju faktiskt är). Detta kan jämföras med uppföljaren ”Flykten från L.A.”(”Escape from L.A.”, John Carpenter, USA, 1996), vars miljöer är lite för snygga.

Carpenter var dessutom väldigt lyckosam med sin rollbesättning; samtliga skådespelare är som gjorda för sina roller. Mest förvånande är Isaac Hayes, som ju egentligen är musiker. Musiker är ju sällan bra skådespelare, utan brukar mest bara vara med i filmer för att deras namn är känt. Hayes gör dock en riktigt minnesvärd roll som den ondskefulle ”the Duke”.

Rollen som presidenten görs av Donald Pleasence (1919-1995), som var en gammal karaktärsskådespelare med mer än 200 titlar listade på sin sida på internetdatabasen imdb. Han får i och för sig inte tillfälle att spela ut så mycket i denna film, men i slutet får han dock visa vad han går för, när han förvandlar sin, vanligen så behärskade karaktär, till en galning med ett maskingevär. Denna scen har även ett budskap i sig; vem som helst kan förvandlas till en blodtörstig barbar, bara han pressas tillräckligt mycket.

Det absolut bästa med filmen är det faktum att filmens (anti-) hjälte har en nästan löjligt konkret deadline; om han inte fått ut presidenten ur staden inom 24 timmar kommer två minimala sprängladdningar att gå av i hans hals. Detta gör att filmens sista tio minuter, då tiden börjar rinna ut, och Snake och hans följeslagare jagas över en minerad bro av the Duke, är något av det mest spännande jag sett på film.