Fler måste få skriva Kinas historia
Kinas regim vill ha monopol på historieskrivningen. Den nyligen frigivna konstnären Ai Weiwei är en av många som fått känna på hur det går för den som försöker ge sin syn på saken. (Foto: Johannes Simon/Getty Images)


Segraren skriver historien. Det är en gammal regel som fortfarande gäller även i fråga om Kina, som nu försöker visa upp ett nytt ansikte trots att landet i grunden styrs av samma kommunistregim som tog makten för mer än ett halvsekel sedan.

Kommunisterna har aldrig låtit någon annan sida beskriva historien och därför råder ett stort kunskapsunderskott om denna viktiga del av 1900-talshistorien. Det gäller såväl inne i Kina som i den övriga världen. Oppositionen har hela tiden stått bredvid, eller suttit inlåst, bestulna sina pennor och papperslappar. Det är bara ett fåtal trovärdiga beskrivningar som nått publiken, till exempel Jung Chans och Jon Hallidays biografi ”Mao den sanna historien” och Epoch Times ”Nio kommentarer om kommunistpartiet”.

Inför 60-årsjubileet av kommunisternas maktövertagande 1949 gjordes en statligt finansierad propagandafilm, ”Founding of a Republic” som beskriver händelseförloppet i slutet av 1940-talet fram till maktskiftet, sedd med de styrandes ögon. Sedan flera år försöker regimen också sprida denna historieskrivning i väst via kanaler som Konfuciusinstitut vid universitet och högskolor, satellitsända statliga tv-stationer, tidningar, kulturshower och föreläsningar med mera samt genom att visa ”Founding of a Republic” på filmfestivaler.

Nyligen presenterades ”Founding of a Republic” på en mindre filmfestival i Sverige. Filmen distribueras inte via de normala kanalerna utan togs hit av Teng Jimen, professor vid universitetet för språk och kultur i Peking. Ingen kan nå en position att tala om i Kina utan att stå på partiets sida. Man kan heller inte åka utomlands och visa obekväm film utan att hamna i onåd. Sålunda kan man sluta sig till att Teng Jimen hade regimens välsignelse – och rent av uppdrag – att visa filmen. Han lär ha varit i bland annat Skottland på samma resa.

Teng Jimen hade själv föreslagit att den svenska filmfestivalen skulle visa den kinesiska propagandafilmen. Den konstnärlige ledaren för filmfestivalen sade till Epoch Times att han inte såg några problem med att visa en film som gör propaganda för en förtryckarregim, eftersom den sades utgöra ett exempel på filmsituationen i Kina.

Diktatorn Mao Zedong framställs i filmen genomgående som en överdrivet trivsam, klok och omtänksam person. Riktigt besvärande blir scenerna där den kock som jobbar för Mao dödas i nationalisternas flyganfall. Kocken får en i sammanhanget osannolikt fin begravning med många närvarande och Mao står själv närmast graven, som vore han personligen sörjande. Förutom de sentimentala överdrifterna är det stora problemet med detta att kocken är en påhittad figur. Filmmakarna behövde alltså skapa en fiktiv person för att kunna framställa Mao som en omtänksam och medkännande människa.

När Mao vid ett annat tillfälle känner att han behöver styra upp situationen, och säger att han ”för en gångs skull ska vara diktator”, kan man egentligen bara skratta åt alltihop.

Att, som en journalist skrev, ta filmen som en inblick in i Kinas inrikespolitik är att lura båda sig själv och sina läsare. ”Founding of a Republic” har kritiserats i tidskriften Time (8 oktober 2009) för att ha lagt in dagens politiska frågor i Maos och hans kumpaners politiska diskussioner. I filmen pratas mycket om införandet av demokrati – vilket ju Kina inte sett något av sedan maktövertagandet. Och när Mao inte hittar cigaretter i en by som övergetts av köpmännen som flytt undan den proletära revolutionen, hävdar han att man behöver kapitalism för att få ordning på landet, vilket torde vara en anpassning till den i dag rådande ekonomiska situationen.

Det är uppenbart att det är en propagandafilm som producerats med enorma resurser. Berättelsens trovärdighet är därmed mycket begränsad. Men om det inte finns några andra starka röster som återger Kinas historia lyssnar den sanningssökande till det som finns att tillgå. Behovet av motröster är skriande, likaså är frånvaron av desamma.

Kommunistregimens censur och informationsmonopol är allvarliga problem. De sätter sanningen ur spel och dem som vill använda den bakom galler. Men ännu farligare är den självcensur som drabbar så många ickekinesiska journalister och författare som rapporterar från Kina. Det kritiska tänkandet verkar vridas ett par grader ur kurs; kanske görs det för att trygga den egna situation i det fjärran landet och möjliggöra intervjuer med viktiga makthavare. Journalistiskt försvarligt är det dock inte.

Regimen har släppt lite på yttrandefriheten och man kan förledas att tro att det skett verkliga lättnader, men för regimen kritiska frågor som Falun Gong är fortfarande oerhört känsliga. Få – om någon – av Kinabaserade svenska journalister har rapporterat om förföljelsen av Falun Gong under de tolv årens förföljelse, trots att flera stora medier haft mer eller mindre permanent korrespondentnärvaro i landet. Naturligtvis är det mycket annat som heller aldrig nått ut. Vi får bara veta så mycket som regimen tillåter.

När Kina växer sig allt större på den internationella arenan är det utomordentligt viktigt att fler än kommunistpartiet berättar vad som hänt i landet. Det fanns en kommunistkampanj som hette Låt hundra blommor blomma. I den lockade Mao personer som hade åsikter om regimen att säga vad de tyckte, för att sedan sätta åt dem hårt. Nu är det dags att verkligen låta alla de där blommorna blomma. Att verkligen låta alla röster komma till tals och sprida dem till hela världen. I ett land med så många människor som Kina finns det massor av perspektiv att ta del av. Då är det synd och skam att bara det röda partiet ska få ge sin syn på saken.

Kommunistpartiets propaganda infiltrerar nu även västvärlden, likt svampmycel som tränger sig in i trävirket i ett hus; plötsligt är hela bygget ruttet och fallfärdigt, utan att någon riktigt såg vad som pågick. Därför är Epoch Times och andra (för närvarande) alternativa rapportörer livsviktiga för hela det globala samhället. Någon måste säga som det är.

Fotnot: Kinas kommunistparti har i många år varit den regim i världen som avrättar flest människor. Den för en hård linje mot demokratiförespråkare och censurerar såväl press som etermedia och internet hårt. Troende från många religioner och andliga metoder utsätts för dödlig förföljelse. Amnesty och andra människorättsorganisationer har länge starkt kritiserat tillståndet i landet.