Johnny Depp återvänder här i den fjärde filmen om kapten Jack Sparrows äventyr. Karaktären håller fortfarande. Dessvärre har man inte lagt lika mycket energi på att göra en sammanhängande historia, vilket gör att slutresultatet blir lidande.

När jag hörde talas om den första filmen, med undertiteln ”Svarta Pärlans förbannelse” (”The Curse of the Black Pearl”, Gore Verbinski, USA, 2003), var jag ärligt talat skeptisk. Den senaste stora piratfilmen dessförinnan var ”Cutthroat Island” (Renny Harlin, USA/Frankrike/Italien, 1995), som är en stor skamfläck för piratgenren, främst för att den, trots sin skyhöga budget, inte lockade publik, men även för att den fick ett helt filmbolag att gå i konkurs. Själv tycker jag kanske inte att den är det sämsta jag sett, men den är ju en mossig film som saknar en röd tråd. Så jag var, som sagt, skeptisk inför en ny piratfilm. Dessutom spelade tråkmånsen Orlando Bloom en av huvudrollerna. Det såg alltså inte bra ut alls, tyckte jag. 

Men det gick ju bra. ”Svarta Pärlans förbannelse” är ett underhållande piratäventyr som lever mer på sina karaktärer än på sina effekter. Dessutom är den riktigt fartfylld, vilket gör den väldigt njutbar att titta på, trots att den kanske inte har en vidare intressant berättelse att berätta. Den andra filmen, ”Död mans kista” (Dead Man’s Chest, Gore Verbinski, USA, 2006), var än mer fartfylld och innehöll i stort sett samma karaktärer. Men denna film var, vilket är ovanligt för en uppföljare, bättre än originalet. Skådespelarna kunde sina karaktärer utan och innan och filmen innehåller några av de mest underhållande actionsekvenserna jag sett. Dessvärre satt denna film ihop med den tredje filmen, ”Vid världens ände” (Atworld’s End”, Gore Verbinski, USA, 2007), som i stort sett gör samma misstag som fiaskot ”Cutthroat Island”; den fokuserar mest på actionsekvenserna och effekterna och inte mycket annat. Jag tycker att det är konstigt att två filmer som är inspelade samtidigt och i stort sett är en film, kan variera så i kvalité. Men så var det i alla fall.

Denna, den fjärde filmen, är ännu sämre än föregående film. Den är gjord i 3-D, vilket betyder att man har fläskat på ordentligt med specialeffekterna. Det betyder också att man återigen glömt bort att man faktiskt gör en film, som helst ska ha lite handling. Handlingen cirkulerar kring Jack Sparrows (Depp) jakt efter ungdomens källa. Som vanligt byter han sidor som många andra byter… jag vill säga underkläder, men han byter sida oftare än det. Hans motståndare/allierade är denna gång kapten Svartskägg (McShane), Angelica Teach (Cruz) och kapten Barbossa (Rush). Det finns väl inte så mycket mer att säga än att det finns ett par actionsekvenser och lite lurendrejeri, allt gjort helt utan finess.

Detta är både Depps och Rushs fjärde omgång med samma karaktärer. Så de kan dem vid det här laget. Och visst är kapten Jack fortfarande sitt gamla vanliga galna jag. Problemet är att han aldrig har varit vad vi inom filmvetenskap kallar protagonisten, vilket är filmens hjälte som är den karaktär som ska utvecklas från någon som inte har det vidare bra i livet, till att bli filmens hjälte. I tidigare filmer har detta varit Orlando Blooms karaktär, Will Turner. Men då Turner inte är med i denna film, tycker man att de kanske borde ha ersatt honom med en annan protagonist; protagonisten är lika nödvändig för en Hollywoodfilm som ett hjärta är för en kropp, så det känns ju inte sannolikt att man skulle glömma bort att ha en. Men så är det tydligen. ”Pirates of the Caribbean: På främmande farvatten” är alltså en film utan hjärta. Och jag kommer på mig själv med att till och med sakna Orlando Bloom. Vart är världen på väg egentligen?