Filosofiskt om gott och ont
Christopher Nolan har regisserat den nya Batmanfilmen, ”The Dark Knight”. (Foto: AFP)


  • Titel: The Dark Knight
  • Produktionsår: 2008
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Christopher Nolan
  • Medverkande: Christian Bale, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Gary Oldman, Michael Caine, Morgan Freeman, Eric Roberts m fl.
  • Betyg: 4/5

Superhjältefilmer blir lätt en orgie i specialeffekter och actionsekvenser. ”The Dark Knight” är dock något utöver det vanliga. Tack vare Nolans ambitiösa regi bjuds vi på en historia om gott och ont, inte bara rent konkret, utan även filosofiskt.

Filmen har en speltid på hela 152 minuter och har inte med bara en, utan två av Batmans ärkefiender (skurkar med karaktäristiska drag, hämtade från serietidningarna). Detta hade lätt kunnat resultera i samma ofokuserade berättelse, som vi bjöds på i Spider-man 3 (Sam Raimi, USA, 2007). Nolan lyckas dock hålla ihop hela filmen, genom att ta den urgamla kampen mellan gott och ont till ett filosofiskt plan. Detta gör han genom att ta bort fokus från Batman (Bale) en aning. Istället blir Batman en medlem av en brottsbekämpartrio, bestående av, förutom Batman, polisen Jim Gordon (Oldman) och åklagaren Harvey Dent (Eckhart). Tillsammans försöker de stoppa Gotham Citys brottssyndikat, lett av Salvatore Maroni (Roberts). Maroni är dock inte deras största problem. Deras största problem består av Jokern (Ledger), som förvandlar Gothams gator till ett slagfält.

I filmens början befinner sig redan staden i ett läge som bara kan beskrivas som katastrofalt. Då undrar man ju lite nyfiket hur Nolan ska hålla intresset uppe de närmaste 152 minuterna. Det kan ju knappast bli värre. Eller? Jo, det kan det. Trots att ärkeskurken Two-face gör en sen entré i filmen, känns det inte som att Nolan försökt trycka in mer i filmen än publiken klarar av, vilket var fallet med Raimi när han gjorde ”Spider-man 3”. Two-face är nämligen inte i första hand en skurk, utan en symbol för hur det som är gott kan korrumperas av det onda.

Det har talats en hel del om Heath Ledger (1979-2008) och hans insats som Jokern. Anledningen till detta är delvis för att han dog strax efter att inspelningen var avslutad. Därför undrar man ju om allt prat kring hur bra hans tolkning är berodde på hans hastiga bortgång. Men han är verkligen bra. Batman har ju, som sagt, tonats ner lite; han blir mer som en symbol, vilket ju är rimligt med tanke på filmens filosofiska aspekter. Istället är det Jokern som är den intressanta karaktären i filmen. I en intervju har Nolan, som också är medförfattare till filmens manus, sagt att han valde att inte utforska Jokerns bakgrund, eftersom han ville att karaktären skulle vara ”absolut”. Detta konkretiseras när Jokern, i en av filmens nyckelscener, kallar han sig själv för en agent av kaos. I en annan scen, i vilken Batman försöker förstå sig på motivet bakom Jokerns handlingar, påpekar hans betjänt, Alfred, för honom att vissa bara vill se världen brinna.

Senast vi såg Jokern på vita duken var 1989 i Tim Burtons ”Batman”(USA/Storbritannien). Då tolkades karaktären av Jack Nicholson. Nicholsons Joker var mer rolig och sprallig, även om det fanns inslag av samma kaotiska beteende som det finns i Ledgers tolkning. Skillnaden är att Ledgers Joker är skrämmande. Riktigt skrämmande. I en intervju, angående hans rolltolkning i filmen ”Brokeback Mountain” (Ang Lee, USA, 2005), sade Ledger att han spelade sin karaktär, Ennis, som en knuten näve; han visade väldigt lite av vad hans karaktär kände. Detta resulterade i ett trovärdigt porträtt av en hård man med komplexa känslor. Man känner igen lite av detta i hans tolkning av Jokern. Visst får vi se mycket av Jokerns psykotiska känsloliv. Samtidigt får man dock en känsla av att det ligger ett ännu värre monster under ytan. Vi får se små glimtar av detta monster i de scener där han berättar olika historier om hur han fick sina ärr; när han berättar om sin far får man kalla kårar genom hela kroppen.

”The Dark Knight” är en extremt välregisserad film i vilken Nolan till och med lyckas väva in filosofisk symbolik i många av actionsekvenserna. De actionsekvenser som inte innehåller symbolik är bara snygga. För det är inte bara en filosofiskt begåvad film, den är visuellt begåvad också. Jag har reserverat betyget fem till de filmer som inte kan sägas vara annat än mästerverk. Och även om ”The Dark Knight” är den bästa superhjältefilmen jag sett, är den fortfarande inte ett mästerverk. Ifall jag skulle betygsätta individuella skådespelarinsatser, skulle dock Ledger få en femma.