loadingHugh Jackman (mitten) tillsammans med Tao Okamoto (vä) och Rila Fukushima (hö) poserar i London när de anländer till filmpremiären för the Wolverine den 16 juli 2013. (Foto: AFP/Andrew Cowie)
Hugh Jackman (mitten) tillsammans med Tao Okamoto (vä) och Rila Fukushima (hö) poserar i London när de anländer till filmpremiären för the Wolverine den 16 juli 2013. (Foto: AFP/Andrew Cowie)
Kultur

Filmrecension: The Wolverine

Andreas Ziegler, för Epoch Times Sverige
  • Produktionsår: 2013
  • Produktionsland: USA
  • Regi: James Mangold
  • Medverkande: Hugh Jackman, Tao Okamoto, Rila Fukushima, Hiroyuki Sanada, Svetlana Khodchenkova, Brian Tee, Hal Yamanouchi m fl.

Hugh Jackman återvänder för att spela mutanten Wolverine för sjätte gången. Han är mer pumpad än någonsin, vilket tydligen är väldigt viktigt. Dessvärre faller filmens tema mig inte riktigt i smaken. Detta känns inte som den Wolverine jag känner.

Första gången vi fick träffa Wolverine var i ”X-Men”(Bryan Singer, USA, 2000) Han var då en av många mutanter (=personer med superkrafter). Han var lätt den tuffaste av dem alla och var dessutom den karaktär med mest djup. Därför var det kanske inte så konstigt när han fick en egen film för ett par år sedan, som hette ”X-Men Origins: Wolverine”(Gavin Hood, USA, 2009). Filmen ifråga handlar alltså om Wolverines ursprung och förklarar bland annat hur det kommer sig att han har tappat minnet i början av ”X-Men”. Tanken var att Marvel skulle göra fler filmer med förtiteln ”X-Men Origins”, men hittills är Wolverine den enda karaktär som fått en, troligtvis för att han är den populäraste karaktären och därmed den som kan dra in mest pengar från biograferna.

För att förvirra oss lite extra är detta alltså inte en uppföljare till ”X-Men Origins: Wolverine”, utan utspelar sig istället efter ”X-Men: The Last Stand” (Brett Ratner, Kanada/USA/Storbritannien, 2006), som onekligen är den sämsta filmen i serien. Logan/Wolverine bor nu i en grotta i bergen (ja, det börjar lite löjligt). En dag blir han uppsökt av Yukio (Fukushima), som tar med honom till Japan, så att Yashida (Yamanouchi), en man vars liv han räddade över sextiofem år tidigare, kan tacka honom. Han har även ett erbjudande; Wolverine kan äntligen få lite ro om han överför sin läkande förmåga, vilket också gör honom odödlig, till Yashida. Sedan följer en rad händelser som leder till att Wolverine måste beskydda Yashidas barnbarn, Mariko (Okamoto) samtidigt som det verkar som att hans läkande förmåga inte längre fungerar. Däremot kan han fortfarande skjuta fram sina knivar mellan knogarna utan att det blöder (ja, de gjorde en liten miss där).

Den här filmen påminner mig lite om vissa avsnitt av ”Smallville” (Alfred Gough & Miles Millar, USA, 2001-2011), som handlade om en ung Clark Kent (Stålmannen). I varje säsong fanns det minst ett tröttsamt avsnitt där hans krafter inte fungerade; han var en ”normal” människa. Det är ett tema som jag inte tycker är det minsta intressant. Det som gör Wolverine till den mest populära karaktären i X-Men är att han är som en ostoppbar kraft. Han kan inte manipulera människor genom att kontrollera deras tankar, som Professor Xavier (Patrick Stewart) eller flyga genom att han kan kontrollera metall, som Magneto (Ian McKellen). Han är odödlig, han är stark och han har sina knivar. Och det är allt han behöver. Och i den här filmen tar de bort allt det där.

Det finns knappt några andra mutanter med i den här filmen heller. Visst kan Wolverine stå på egna ben och få en egen film. Men det är fortfarande en X-Men-film (även om detta är första filmen i serien utan att ha med det i titeln). Därför känns detta som en olustig blandning av Ridley Scotts ”Black Rain” (USA, 1989), som jag rekommenderar, och Smallville, som jag inte ens kan komma ihåg varför jag tittade på. Det känns lite som att jag tittar på en film om Wolverine där Wolverine är sjuk, vilket ju också är fallet. Men Wolverine ska inte bli sjuk. Det är hela poängen med karaktären.

Läs även Andreas Zieglers blogg http://liteomfilm.blogg.se

Mest lästa

Rekommenderat

loadingHugh Jackman (mitten) tillsammans med Tao Okamoto (vä) och Rila Fukushima (hö) poserar i London när de anländer till filmpremiären för the Wolverine den 16 juli 2013. (Foto: AFP/Andrew Cowie)
Hugh Jackman (mitten) tillsammans med Tao Okamoto (vä) och Rila Fukushima (hö) poserar i London när de anländer till filmpremiären för the Wolverine den 16 juli 2013. (Foto: AFP/Andrew Cowie)
Kultur

Filmrecension: The Wolverine

Andreas Ziegler, för Epoch Times Sverige
  • Produktionsår: 2013
  • Produktionsland: USA
  • Regi: James Mangold
  • Medverkande: Hugh Jackman, Tao Okamoto, Rila Fukushima, Hiroyuki Sanada, Svetlana Khodchenkova, Brian Tee, Hal Yamanouchi m fl.

Hugh Jackman återvänder för att spela mutanten Wolverine för sjätte gången. Han är mer pumpad än någonsin, vilket tydligen är väldigt viktigt. Dessvärre faller filmens tema mig inte riktigt i smaken. Detta känns inte som den Wolverine jag känner.

Första gången vi fick träffa Wolverine var i ”X-Men”(Bryan Singer, USA, 2000) Han var då en av många mutanter (=personer med superkrafter). Han var lätt den tuffaste av dem alla och var dessutom den karaktär med mest djup. Därför var det kanske inte så konstigt när han fick en egen film för ett par år sedan, som hette ”X-Men Origins: Wolverine”(Gavin Hood, USA, 2009). Filmen ifråga handlar alltså om Wolverines ursprung och förklarar bland annat hur det kommer sig att han har tappat minnet i början av ”X-Men”. Tanken var att Marvel skulle göra fler filmer med förtiteln ”X-Men Origins”, men hittills är Wolverine den enda karaktär som fått en, troligtvis för att han är den populäraste karaktären och därmed den som kan dra in mest pengar från biograferna.

För att förvirra oss lite extra är detta alltså inte en uppföljare till ”X-Men Origins: Wolverine”, utan utspelar sig istället efter ”X-Men: The Last Stand” (Brett Ratner, Kanada/USA/Storbritannien, 2006), som onekligen är den sämsta filmen i serien. Logan/Wolverine bor nu i en grotta i bergen (ja, det börjar lite löjligt). En dag blir han uppsökt av Yukio (Fukushima), som tar med honom till Japan, så att Yashida (Yamanouchi), en man vars liv han räddade över sextiofem år tidigare, kan tacka honom. Han har även ett erbjudande; Wolverine kan äntligen få lite ro om han överför sin läkande förmåga, vilket också gör honom odödlig, till Yashida. Sedan följer en rad händelser som leder till att Wolverine måste beskydda Yashidas barnbarn, Mariko (Okamoto) samtidigt som det verkar som att hans läkande förmåga inte längre fungerar. Däremot kan han fortfarande skjuta fram sina knivar mellan knogarna utan att det blöder (ja, de gjorde en liten miss där).

Den här filmen påminner mig lite om vissa avsnitt av ”Smallville” (Alfred Gough & Miles Millar, USA, 2001-2011), som handlade om en ung Clark Kent (Stålmannen). I varje säsong fanns det minst ett tröttsamt avsnitt där hans krafter inte fungerade; han var en ”normal” människa. Det är ett tema som jag inte tycker är det minsta intressant. Det som gör Wolverine till den mest populära karaktären i X-Men är att han är som en ostoppbar kraft. Han kan inte manipulera människor genom att kontrollera deras tankar, som Professor Xavier (Patrick Stewart) eller flyga genom att han kan kontrollera metall, som Magneto (Ian McKellen). Han är odödlig, han är stark och han har sina knivar. Och det är allt han behöver. Och i den här filmen tar de bort allt det där.

Det finns knappt några andra mutanter med i den här filmen heller. Visst kan Wolverine stå på egna ben och få en egen film. Men det är fortfarande en X-Men-film (även om detta är första filmen i serien utan att ha med det i titeln). Därför känns detta som en olustig blandning av Ridley Scotts ”Black Rain” (USA, 1989), som jag rekommenderar, och Smallville, som jag inte ens kan komma ihåg varför jag tittade på. Det känns lite som att jag tittar på en film om Wolverine där Wolverine är sjuk, vilket ju också är fallet. Men Wolverine ska inte bli sjuk. Det är hela poängen med karaktären.

Läs även Andreas Zieglers blogg http://liteomfilm.blogg.se

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024