Filmrecension: The Wolverine
Hugh Jackman (mitten) tillsammans med Tao Okamoto (vä) och Rila Fukushima (hö) poserar i London när de anländer till filmpremiären för the Wolverine den 16 juli 2013. (Foto: AFP/Andrew Cowie)


  • Produktionsår: 2013
  • Produktionsland: USA
  • Regi: James Mangold
  • Medverkande: Hugh Jackman, Tao Okamoto, Rila Fukushima, Hiroyuki Sanada, Svetlana Khodchenkova, Brian Tee, Hal Yamanouchi m fl.

Hugh Jackman återvänder för att spela mutanten Wolverine för sjätte gången. Han är mer pumpad än någonsin, vilket tydligen är väldigt viktigt. Dessvärre faller filmens tema mig inte riktigt i smaken. Detta känns inte som den Wolverine jag känner.

Första gången vi fick träffa Wolverine var i ”X-Men”(Bryan Singer, USA, 2000) Han var då en av många mutanter (=personer med superkrafter). Han var lätt den tuffaste av dem alla och var dessutom den karaktär med mest djup. Därför var det kanske inte så konstigt när han fick en egen film för ett par år sedan, som hette ”X-Men Origins: Wolverine”(Gavin Hood, USA, 2009). Filmen ifråga handlar alltså om Wolverines ursprung och förklarar bland annat hur det kommer sig att han har tappat minnet i början av ”X-Men”. Tanken var att Marvel skulle göra fler filmer med förtiteln ”X-Men Origins”, men hittills är Wolverine den enda karaktär som fått en, troligtvis för att han är den populäraste karaktären och därmed den som kan dra in mest pengar från biograferna.

För att förvirra oss lite extra är detta alltså inte en uppföljare till ”X-Men Origins: Wolverine”, utan utspelar sig istället efter ”X-Men: The Last Stand” (Brett Ratner, Kanada/USA/Storbritannien, 2006), som onekligen är den sämsta filmen i serien. Logan/Wolverine bor nu i en grotta i bergen (ja, det börjar lite löjligt). En dag blir han uppsökt av Yukio (Fukushima), som tar med honom till Japan, så att Yashida (Yamanouchi), en man vars liv han räddade över sextiofem år tidigare, kan tacka honom. Han har även ett erbjudande; Wolverine kan äntligen få lite ro om han överför sin läkande förmåga, vilket också gör honom odödlig, till Yashida. Sedan följer en rad händelser som leder till att Wolverine måste beskydda Yashidas barnbarn, Mariko (Okamoto) samtidigt som det verkar som att hans läkande förmåga inte längre fungerar. Däremot kan han fortfarande skjuta fram sina knivar mellan knogarna utan att det blöder (ja, de gjorde en liten miss där).

Den här filmen påminner mig lite om vissa avsnitt av ”Smallville” (Alfred Gough & Miles Millar, USA, 2001-2011), som handlade om en ung Clark Kent (Stålmannen). I varje säsong fanns det minst ett tröttsamt avsnitt där hans krafter inte fungerade; han var en ”normal” människa. Det är ett tema som jag inte tycker är det minsta intressant. Det som gör Wolverine till den mest populära karaktären i X-Men är att han är som en ostoppbar kraft. Han kan inte manipulera människor genom att kontrollera deras tankar, som Professor Xavier (Patrick Stewart) eller flyga genom att han kan kontrollera metall, som Magneto (Ian McKellen). Han är odödlig, han är stark och han har sina knivar. Och det är allt han behöver. Och i den här filmen tar de bort allt det där.

Det finns knappt några andra mutanter med i den här filmen heller. Visst kan Wolverine stå på egna ben och få en egen film. Men det är fortfarande en X-Men-film (även om detta är första filmen i serien utan att ha med det i titeln). Därför känns detta som en olustig blandning av Ridley Scotts ”Black Rain” (USA, 1989), som jag rekommenderar, och Smallville, som jag inte ens kan komma ihåg varför jag tittade på. Det känns lite som att jag tittar på en film om Wolverine där Wolverine är sjuk, vilket ju också är fallet. Men Wolverine ska inte bli sjuk. Det är hela poängen med karaktären.

Läs även Andreas Zieglers blogg http://liteomfilm.blogg.se