• Produktionsår: 2013
• Produktionsland: USA/Kanada/Storbritannien
• Regi: Zack Snyder
• Medverkande: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Kevin Costner, Diane Lane, Russell Crowe, Laurence Fishburne m fl.

Den här filmen såg jag fram emot, främst på grund av lysande trailers, men även på grund av den begåvade regissören. Däremot har de flesta jag pratat med om den sagt att den var ganska tråkig. Jag hade hur som helst en positiv inställning till den innan jag såg den. Den var inte tråkig. Däremot var den ganska dålig.

Vad man vill se när man ser en superhjältefilm är en historia som ger en balanserad bild av superhjälten och mannen bakom masken/utan capen, som i detta fallet alltså är Clark Kent. Men regissör Snyder har istället valt att fokusera ganska hårt på Stålmannens ursprung, det vill säga Krypton. Filmens skurk är Zod (Shannon), generalen från Krypton. Detta gör att man egentligen kan prata om en historia om Kal-El, som alltså är Stålmannens ”riktiga” namn. Men det är ju inte det man vill se.

I filmens första del får vi följa Kal-Els första turbulenta tid på jorden innan han blir Stålmannen. Genom korta tillbakablickar får vi se hur problematisk hans uppväxt har varit och hur svårt han haft att anpassa sig till livet på Jorden. Detta berättarsätt gör att man inte kan prata om någon egentlig karaktärsutveckling, i alla fall inte någon som är särskilt enkel eller intressant att hänga med i. I filmens andra del kommer Zod och säger att han ska erövra världen. Då måste Kal-El ta på sig sin fars dräkt och bekämpa Zod.

Clark Kent-identiteten känns sekundär genom hela filmen. Men den Stålmannen som vi känner till sedan tidigare har varit djupt grundad i Clark Kent, sonen till den enkla bonden Jonathan Kent (Costner). För en gångs skull gör visserligen Costner ganska bra ifrån sig, men hans insats överskuggas dock kraftigt av Russell Crowes, som Jor-El, Stålmannens biologiska far.

Actionsekvenserna är tråkiga. Andra superhjältar har i alla fall någon typ av begränsningar att handskas med. När Stålmannen slåss mot andra kryptoner (eller hur man nu kan tänkas benämna någon från Krypton på svenska) flyger de genom ett antal hus utan att det tar stopp. Och det är inte som att någon skadas eller får något direkt övertag. Byggnader rasar och explosioner sker i stora mängder, men det blir ju aldrig spännande att titta på.

Jag hade förväntat mig mer av Snyder, som tidigare regisserat hårdkokta actionfilmer som ”300” (USA, 2006) och ”Watchmen” (USA, 2009). Dessa filmer har också berättats till stora delar med hjälp av tillbakablickar, men detta har alltid gjort med finess, så att det har känts som att filmen har byggt upp karaktärer och handling med hjälp av dessa. I Man of ”Steel” känns det som att man aldrig får någon djupare förståelse för vem Kal-El/Stålmannen är. Och Clark Kent kan vi glömma på en gång.

(Från hö till vä) Filmdirektören Zack Snyder, producenter Deborah Snyder, skådespelaren Henry Cabill och producent Charles Roven möter pressen för deras senaste film ”Man of Steel! i Tokyo, den 22 augusti 2013. (Foto: AFP/Yoshikazu Tsuno)