Film: “Universal Soldier: Regeneration”
Dolph Lundgren med hustrun Anette Qviberg i Cannes. (Foto: AFP/Anne-Christine Poujoulat)


Förra veckan hade “Universal Soldier: Regeneration” (John Hyams, USA, 2009) svensk DVD-premiär. Filmens stjärna är muskelknippet från Belgien, Jean-Claude van Damme. Vi ser även den svenske jätten, Dolph Lundgren, i en av rollerna. Man börjar tycka att det är dags för de här gubbarna att pensionera sig nu. Men en gång i tiden gjorde de faktiskt filmer man kunde titta på.

Det var i slutet av 80-talet som dessa män slog igenom i B-filmer som fokuserade mycket på att de var stora, starka och kunde sparka högt (van Damme är visserligen ganska kort, men han ser stor ut i filmerna).

Lundgren slog igenom som Rockys ryska motståndare i “Rocky IV” (Sylvester Stallone, USA, 1985). Hans få repliker i denna film var bland annat “I must break you” och “If he dies, he dies”. Karaktären var hur fånig som helst, men snart spelade Lundgren huvudrollen i egna filmer, där han fick prata lite mer. Han spelade bland annat He-Man i “Masters of the universe” (Gary Goddard, USA, 1987) och Frank Castle i “The Punisher” (Mark Goldblatt, Australien/USA, 1989).

Van Dammes bana såg liknande ut, då hans första stora roll var som den elaka ryssen i kampsportsfilmen “No Retreat, No Surrender” (Corey Yuen, USA/ Hong Kong, 1986). Därefter hade han huvudrollen i filmer som byggde på samma tema som Rocky-filmerna. Dessa filmer inkluderar “Bloodsport” (Newt Arnold, USA, 1988) och “Kickboxer” (Mark Disalle & David Worth, USA, 1989).

Hittills hade deras filmer varit måttligt populära; de skiljde sig inte särskilt mycket från andra B-filmer på marknaden. Men i början på 90-talet var det dags för dessa styrkemän att glänsa. Anledningen till att vissa av filmerna under denna period sticker ut jämfört med deras övriga filmer beror på tre faktorer. För det första är de en aning mer påkostade. För det andra hade de någorlunda duktiga motspelare i dessa filmer. För det tredje var det just actionsekvenserna som stod i centrum i dessa filmer; häpnadsväckande många b-filmer har alldeles för mycket dialog (om man inte har något bra att skriva, kan man lika gärna låta bli). 

I “Showdown in little Tokyo” (Mark L. Lester, USA, 1991) parades Dolph Lundgren ihop med Bruce Lees son, Brandon Lee. Skurkrollen innehas av Cary-Hiroyuki Tagawa, som har förfinat konsten att spela elakingar. Det är en sjuttionio minuter kort renodlat underhållande actionfilm med japanskt tema.

1992 möttes Lundgren och van Damme i “Universal Soldier” (Roland Emmerich, USA). I denna film funkade det att ha dubbelt upp; Lundgren är mycket bra i rollen som den återuppväckta Vietnamveteranen med psykopatiska drag och Emmerich gick senare vidare till att göra storsatsningar som “Independence Day” (USA, 1996) och “2012” (USA/Kanada, 2009), så det är kanske inte så konstigt att denna film är bättre än actionknuttarnas övriga filmer. Lundgrens nästa film blev “Joshua Tree” (Vic Armstrong, USA, 1993), som är en riktigt underhållande actionrulle av två anledningar. För det första spelas skurkrollen av veteranen George Segal, som blåser ordentligt med liv i manuset. För det andra finns det en mycket välregisserad actionsekvens i ett garage; det är nästan som en våldsbalett. Samma år spelade van Damme huvudrollen i den kinesiska regissören John Woos första amerikanska film, “Hard Target” (USA, 1993). Och med Woo i regissörsstolen är det inte så konstigt att filmen är bättre än många av van Dammes andra filmer. Dessutom är han uppbackad av Lance Henriksen och Arnold Vosloo, som båda är experter på att spela skurkar.

Året därpå spelade van Damme huvudrollen i “Timecop” (Peter Hyams, Kanada/USA/Japan). Denna gång var han uppbackad av bland andra de erfarna karaktärsskådespelarna Bruce McGill och Ron Silver. Dessutom blir ju hela konceptet med tidsresor aldrig gammalt. Året därpå var det dags för ytterligare en film regisserad av Hyams, “Sudden Death” (USA, 1995). Denna gång fick van Damme kämpa mot terrorister under en pågående hockeymatch! Och Powers Boothe visar exakt hur arrogant en skurk i en b-film ska vara.

Efter dessa filmer har dock både Lundgrens och van Dammes filmer mest gått på rutin; det är mer eller mindre bara filmer där de spöar upp folk. Och när de väl återförenades för “Universal Soldier: Regeneration” var manus och regi så undermåliga att jag endast såg färdigt hela filmen för att det tog så lång tid innan de två actionhjältarna möttes. Jag tror att de behöver den där extra hjälpen för att man ska orka se mer än en film med dem.

Men de filmerna som de spelade in i början på 90-talet är faktiskt filmer jag kan rekommendera. I den halvt självbiografiska “JCVD” (Mabrouk El Mechri, Belgien/Luxemburg/Frankrike) säger den trötte van Damme att han gärna avstår från större delen av sin höga lön så att de ska kunna lägga ner mer pengar på att göra filmen bra. Detta låter inte som en heltokig idé; med de extra pengarna kanske de kan anlita en erfaren karaktärsskådespelare att spela skurkrollen. Och kanske skulle de då även ha råd att anlita någon att göra ändringar i manuset. För en film med antingen Lundgren eller van Damme i huvudrollen behöver inte vara en dålig film.