Film som väcker medkänsla
Inbundna Hanna (Sarah Polley)är sjuksköterska i filmen The secret life of words och ska ta hand om den svårt skadade, men pratsamme, Josef (Tim Robbins). (Foto: Folkets bio)


Film: The secret life of words
Av: Isabel Coixet, Spanien/Kanada 2005
I rollerna: Hanna (Sarah Polley), Josef (Tim Robbins), Simon (Javier Cámara), Dimitri (Sverre Anker Ousdal), Inge (Julie Christie) m fl
Speltid: 1 tim 55 min (från 11 år)

Filmen är tillägnad danskan Inge Genefke, som under trettio års tid varit en av frontfigurerna i kampen mot tortyr. Inge Genefke är verksam inom organisationen International Rehabilitation Council for Torture Victims (IRCT).

Hanna (Sarah Polley) arbetar på en fabrik. Industrilandskapet känns grått och trist. Hon sitter ensam varje dag under lunchrasten och äter sin mat som består av kyckling, ris och ett halvt äpple inlindat i plastfolie. När arbetsdagen är slut går hon hem och äter samma mat även där. Allt hon gör sker monotont som om hon vore en maskin. En dag blir hon kallad till chefen och får där order om att ta ut lite semester.

Hon tar bussen till kusten. På kvällen när hon sitter på en restaurang och äter mat hör hon en matgäst säga att de behöver en sjuksköterska. Hon får jobbet, som är på en oljeplattform där en stor olycka tidigare har skett. Hon tar hand om Josef (Tim Robbins) som är svårt brännskadad och tillfälligt blind.

Hanna och Josef är varandras motsatser. Josef är en man full av ironi och han skojar friskt. Han tänker sig inte för om hans ord kan såra en annan person eller om det han säger är lämpligt. Hanna svarar inte på hans frågor, kanske för att hon har stängt av hörapparaten och då är hon så gott som döv och kan leva i sin tysta värld eller så låtsas hon inte om det hon hör och fortsätter att utföra sitt arbete som sjuksköterska. Men det märks att hon lyssnar.

På plattformen finns det också andra personer, bland andra en kock, Simon, som är en glad prick. Han lagar mat med glädje och en dag lyckas han få Hanna att le.

Josef berättar mer och mer om sig själv och då upptäcker man att bakom hans ord finns sorg, lidande och stor skuld. Ett lidande och en skuld som han får leva med resten av sitt liv. Hanna känner medlidande och kanske är det just den här medkänslan som gör att hon en kväll öppnar sin inre värld och berättar lite vad hon har fått genomlida i forna Jugoslavien. Empatin mellan Josef och Hanna utvecklas senare till kärlek.

I filmen berättar Hanna bara en del av det trauma hon har fått genomlida, resten är upp till biobesökaren att fundera över. Även om filmen inte avslöjar mer av Hanna så lyckas regissören Isabel Coixet nå biobesökarens inre liv, det själsliga som finns inom oss.

Filmens verkar ha en önskan att väcka vår medkänsla. Regissören Coixet ger biobesökaren en möjlighet till eftertanke och fundering. Filmen är både allvarlig, empatisk och humoristisk.