Fascinerad av fäktning
Fäktning är en av de ursprungliga sporterna inom de forntida grekiska olympiska spelen. Det är samtidigt en av de fyra sporterna som varit grenar i de moderna olympiska spelen sedan starten 1896. På bilden är det Erwann Le Pechoux, till vänster, som vinner finalen i de franska mästerskapen över Jerome Jault 2006. (Foto: AFP/DAMIEN MEYER)


Min första kontakt med fäktning var när jag som barn fascinerades av ett ärr som en vän till familjen hade i ansiktet. Jag minns fortfarande hur jag satt i vännens knä och lyssnade på hur han med enkla ord berättade historier om sina fäktningsdagar hos en duelleringsförening.

Han berättade hur han fick ärret och hur han lade vinäger på det så att han kunde bära symbolen som ett minne av sin tid som fäktare. Jag är fortfarande inte riktigt säker på varför han ville behålla ärret.

Fascinerad av fäktning läste jag bland annat historiska redogörelser om dess ursprung. Jag tog dock aldrig ett svärd i min hand och hade inget intresse av att lära mig sporten.

Fäktningens historia

Ett antal Internetsidor daterar fäktningens historia tillbaka till bronsåldern, den tid då människor lärde sig smälta metall. Vid den tiden var svärd klumpiga och svåranvända vapen som användes för att attackera fienden. Svärden tillverkades i enlighet med bärarens behov. En fotsoldat och en ryttare använde olika slags vapen men båda behövde stora färdigheter för att överleva en strid.

Ett snideri från 1200-talets egyptiska tempel är den tidigaste nedteckningen om att svärd användes för nöjes skull istället för att döda. Tidiga källor visar hur romarna använde svärdet både i krig och som sport. På 1600-talet hade fäktningen mestadels blivit till duellering, nöje eller som försvar nattetid och i slutet på 1800-talet blev det också en gren i de olympiska spelen.

Mellanöstern tekniska universitet i Ankara, Turkiet, säger på sin webbsida att fäktning kom till Amerika i mitten av 1700-talet medan andra säger att det dök upp där under tidigt 1800-tal.

De flesta fäktningsböcker är ganska tråkiga för icke-fäktningsentusiaster men jag minns fortfarande ärret i vår familjeväns ansikte. Det inspirerade mig att vidare undersöka duelleringsföreningarna i hopp om att förstå varför någon skulle vilja lägga vinäger på ett ärr för att få ett vanställt ansikte.

Duelleringsföreningarnas ursprung

Duelleringar bland studenter fanns redan på den europeiska medeltiden. På den tiden fanns inga universitet i Tyskland så för att kunna gå en högre utbildning var unga män tvungna att vandra till städer såsom Paris i Frankrike eller Milano, Bologna, Padua och Salerno i Italien.

Eftersom det inte fanns några banker bar studenterna sina besparingar på sig och var därför utsatta för tjuvar och rövare. De var tvungna att kunna försvara sina besparingar och sina liv. Därför gavs de privilegiet att få bära vapen.

När universitet etablerades i Tyskland (Heidelberg 1385 och Erfurt 1392) blev fäktning ett ämne som lärdes ut vid universiteten och de som deltog i dessa kurser bar alltid sina svärd.

Studenter bildade senare fäktningsförbund som kallades ”Burschenschaft” (broderskap). I början var endast adeln tillåten att bära svärd vid de tyska universiteten men 1514 gav Kung Maximilian denna rättighet även till de icke-adliga.

Även om svärden fortfarande bara användes till att duellera och skydda sig mot tjuvar var det en statussymbol.

I mitten av 1800-talet etablerade broderskapen regler för rituella uppgörelser vilket kallades ”mensur”. Speciella läderskydd användes för att skydda ögonen och andra kroppsdelar.

På 1940-talet förbjöds duelleringssällskap och duelleringsritualer av den dåvarande tyska regeringen och dessa förbund gick under jorden tills de återuppstod på 1970-talet.

Studentdueller idag

I dag har studentduellering blivit en ritual för unga män där de testar sin uthållighet, förmåga att agera under stress och smärttålighet.

Heder, rent spel, ärlighet, förmåga att lita på varandra och uppskattningsförmåga drillas in i studenterna så att de skall kunna uppvisa dessa förmågor även i sitt personliga liv.

Studenterna bär: ”en full rustning innehållande en lång skjorta med ringbrynja upptill. Halsen är skyddad upp till käken och man bär en järnmask med glasögon för att skydda ögonen samt tjocka läderremsor som öronskydd. Målet är att träffa motståndarens huvud och nedre del av ansiktet.” säger J. Christoph Amberger vid en intervju i ”Martial Arts Talk: An Oral History (Tuttle Press)” som presenteras på Swordhistory.com.

Duellanterna duellerar med skarpa vapen och man måste hela tiden vara på sin vakt för att inte bli träffad i huvudet. Varje duellant har en ”sekundant” för att undvika olagligt beteende orsakat av motståndarens brutalitet eller elakhet.

Varje universitets duelleringsförening har olika krav för fullt medlemskap. Vissa kräver att man varit med i en eller flera dueller. I början tvingas man arbeta på föreningshuset, en skyldighet som reduceras efter flera dueller.

”Modern duellering saknar fokus på idrottande”, säger Amberger. ”Det finns både mental och moralisk träning i fäktningen och det blir nästan som en livsfilosofi. Du överväger dina handlingar innan du agerar och accepterar konsekvenserna vilka de än må vara. Du tar kontroll över dig själv och hittar vad som är grunden till din personlighet.”

Översatt från engelska.