På Månteatern i Lund kan man se Oskarsons uppsättning av ”Färden till västern” av författaren Wu Cheng’en. Tangmunken Xuanzang skulle för flera tusen år sedan ta sig hela vägen till Indien på uppdrag av den kinesiske kejsaren för att hämta heliga buddhistiska skrifter. Det tog flera år och det är munkens resa, prövningar och frestelser som vi får se på Månteaterns scen.
Den kände regissören och skådespelaren Peter Oskarson började sin bana med politisk inriktning. Nu, efter flera år som konstnärlig ledare på Folkteatern i Gävle, har hans val av repertoar förändrats. Det som nu iscensätts handlar om buddhism och daoism.
I kontrast till de vanligen svartmålade teaterrummen sker iscensättningen av Färden till västern i en sal med ljusa tegelväggar, vitlaserade trägolv samt en kraftigt lutande scen i samma material som golvet. Publiken får ta på sig tofflor innan de guidas till sittplatserna som består av sittdynor direkt på golvet, men det står också bänkar utmed väggarna.
Skådespelarna är iförda asieninspirerade, luftiga kläder av vit bomull och grovt linne i naturfärger. Färgstarka sidentyger används vid gestaltande av vatten, som flaggor och som kostym för dem som spelar gudomar.
Det är med eftertanke man går ut från teatern efter föreställningen. Den gamla berättartradition som förr fanns i de svenska stugorna används vid uppspelet då Oskarson själv står bredvid rampen och talar om vad som sker. Risken finns att det blir för mycket metakommentarer vilket kan tolkas som fördummande av publiken, men österländsk vishet är fortfarande främmande för många.
En av skådespelarna i ensemblen heter Bai Tao. Han flyttade till Gävle och arbetade med Oskarson på Folkteatern efter att ha blivit utstött från sin gamla teatertrupp i Kina då han ifrågasatte varför skådepelarna inte har någon rätt att yttra sig om teaterns form. Bai Tao har lärt sig den forntida kinesiska teatertraditionen som förbjöds under kulturrevolutionen. En konstart som innefattar dao och magi. I uppsättningen på Månteatern saknas viss magi. Munken rör sig vid ett enda tillfälle liksom svävande över golvet, men annars går de flesta klumpigt och trögt. Rösterna ansträngs genom skrikigt tal, men det är inget ovanligt på de svenska scenerna. Musiken är av blandad art; en pianospelande sångerska och några slagverkare. Asiatiska toner skymtas mellan det som kan tolkas som 70-talets likgiltiga protestballader.
Det är fantastiskt att man valt att sätta upp en så komplex historia som Färden till västern. Trots distansen mellan det svenska skådespeleriet och den gamla kinesiska kulturen är berättandet givande i det långa loppet. Det ger upphov till eftertanke. Vi får hoppas att denna tretimmars föreställning är början till en ny era i Sveriges teaterliv.
Föreställningen ges till och med den 24/2-08.