Får även den hårdnackade att fälla en tår
Max von Sydow gjorde en förträfflig skådespelarinstats i Fjärilen i glaskupan. (AFP)


  • Titel: Fjärilen i glaskupan
  • Originaltitel: Le Scaphandre et le papillon
  • Produktionsår: 2007
  • Produktionsland: Frankrike
  • Regi: Julian Schnabel
  • Medverkande: Mathieu Amalric, Emmanuelle, Seigner, Marie-Josée Croze, Max von Sydow m fl
  • Kom ut: 080423
  • Betyg: 4/5

Filmer som är baserade på verkliga händelser och verkliga människor brukar jag avsky. Men de flesta filmer med denna formel är amerikanska, som då handlar om skådespelare eller musikartister. Problemet är att det inte finns mycket utrymme för originalitet i sådana filmer, eftersom alla skådespelares och musikartisters liv uppenbarligen är likadana; sex, droger och upprättelse eller död.

Men detta är alltså en fransk film, som är mycket originell och faktiskt har något att berätta. Filmen handlar om Elle-redaktören Jean-Dominique Baubys upplevelser efter han drabbats av ”Shut in”-syndromet som, enkelt uttryckt, betyder att han är klartänkt och fullt medveten om sin omgivning men är totalförlamad och inte kan röra något annat än ena ögat.

Det som gör filmen så intressant är att den, till stora delar, är filmad ur Baubys synvinkel, det vill säga ur ett statiskt öga, som de övriga skådespelarna tittar in i hela tiden när de ska kommunicera med den totalförlamade Bauby. Detta är ett väldigt effektivt berättargrepp eftersom man, som åskådare, kommer väldigt nära huvudpersonen. Detta skulle kunna bli tråkigt i längden, men för att motverka den statiska kameran så har vi Baubys (spelad av Mathieu Amalric) berättarröst som är allt annat än tråkig; han ger uttryck för frustration, humor och sorg. Så trots att kameran inte rör sig så mycket, tas man med på en känslomässig berg-och-dal-bana.

Vi får även följa med Bauby på ”tankeresor”, där han återupplever gamla minnen och fantiserar om en framtid där han är frisk. Dessa ”tankeresor” är helt fria från amerikansk sentimentalitet, och kan till och med verka lite bagatellartade. Men ju mer man får se, desto bättre förstår man Bauby som person. Vi får bilden av en komplex människa, med fel och brister, både av stora och små mått.

Filmens absolut bästa skådespelarinsats står Max von Sydow, som spelar Baubys pappa, för. Genom von Sydow får man en god uppfattning om hur människorna runtomkring Bauby påverkades av hans situation. I en scen ger von Sydow uttryck för en sådan sorg för sin son, att han till och med lyckas få denna hårdnackade filmkritiker att fälla en tår.