Fängslade och torterade för att de kämpade för yttrandefrihet
Dramatisering av tortyrscener i Canberra, Australien, liknande dem som de första Epoch Times-journalisterna utsattes för. (Foto: Epoch Times)


I juli 1999 hade William Huang just avslutat han sin utbildning på det prestigefyllda Tsinghua-universitetet. Det är svårt att tänka sig att detta skulle bli Williams öde att slava sju dagar i veckan i mer än 16 timmar om dagen, för att tillverka billiga kinesiska varor i ett kinesiskt läger för ”omskolning genom arbete”.

Nu är han åter herre över sitt eget öde, han bor och studerar i USA. Men minnena av elektriska batonger, hjärntvättssessioner och sömnberövande försvinner inte i första taget. Inte heller är det lätt att glömma de kollegor som fortfarande sitter fängslade.

William Huang, vars kinesiska namn är Huang Kui, kom till USA i mars i år med färska minnen av vad som hänt med de första Epoch Times-arbetarna i Kina, som plötsligt försvann den 16 december 2000.

Han och ett tiotal andra, mestadels Falun Gong-utövare, hyrde en lägenhet i staden Zhuhai i Guangdongprovinsen, vilket var det hemliga kontoret för den kämpande, nystartade nättidningen. Människor i andra städer hjälpte också till med arbetstid, pengar eller både och. Hans jobb var att göra research och skriva internationella nyhetsartiklar, medan andra fokuserade på tunga inhemska frågor, framför allt statens storskaliga förföljelse av Falun Gong.

Han har ingen aning om hur polisen hittade dem, men en dag stormade mer än tio poliser utan förvarning in på kontoret, arresterade alla och beslagtog all utrustning. 48 timmars förhör utan sömn följde. Han och de andra anklagades för ”omstörtande verksamhet” för att de publicerat artiklar som avslöjade det kinesiska kommunistpartiets människorättsförbrytelser.

William flyttades till det andra interneringslägret i Zhuhai i väntan på domen och han förhördes nästan varje dag i ett halvår, ibland till klockan två på natten. Därefter sattes han i arbete: 16-timmarsskift varje dag med att göra prydnadsblommor, julgransbelysning, pärldekorationer och att öppna pistaschnötter.

Till att börja med använde de animalisk olja när de tillverkade blommorna, men vakterna satte snart stopp för det eftersom det drog till sig insekter som skadade varorna under skeppningen till USA. Han minns de kalla novemberdagarna 2001 när stora, smärtsamma sprickor började bildas i hans händer.

Efter tre månader hade han ännu inte fått någon dom. Utan något formell möjlighet att överklaga hungerstrejkade han. Efter fem dagar utan mat och vatten kedjade vakterna fast honom vid ett kors av träplankor. De bände upp hans mun med tänger av metall, höll för hans näsa, höll hans svalg öppet med ätpinnar och tvingade ner klumpar av risgröt i honom.

Då och då såg han andra Epoch Times-arbetare i fängelset och en gång fick han tillfälle att tala med Zhuang Yuhui som var chefredaktör vid tillfället för gripandena, och som fortfarande sitter i fängelse. Zhang sade att han spenderat sju dygn på den så kallade ”tigerbänken” för att ha vägrat förråda andra.

Zhang utvecklade inte det hela, men metoden är känd för att innefatta att man tvingar en person att sitta med benen utsträckta på en lång, smal bänk, med knäna fastbundna mot bänken med rep. Därefter tvingar man in föremål under benen så knäna viks åt fel håll, vilket är extremt smärtsamt. Zhang hade även hållits bunden vid ett kors i en onaturlig ställning i tre dygn.

Efter att ha suttit inspärrad i två år dömdes William slutligen, den 9 september 2002. Han fick fem års fängelse och togs till Sihuifängelset i Guangdongprovinsen. Slavarbetet var lika illa där, men nu tillverkade han högkvalitativa tröjor och rottingmöbler. Han försökte arbetsvägra men straffades med att tvingas sitta på huk i tre dygn.

En annan gång vägrade han att knäböja framför fler hundra fångar. Han blev då omkullsparkad av vakterna och misshandlad med fler än tolv elektriska batonger, vilket skapade kraftiga skakningar och konvulsioner i hans kropp.

Men Sihui hade värre saker i beredskap för William; hjärntvättsklasser. Han fängslades med elva förhärdade brottslingar som gjordes personligen ansvariga för honom. Om han vägrade ge upp sin tro på Falun Gong skulle de berövas sina förmåner, vilket gjorde att de hatade honom intensivt.

De övervakade hans minsta rörelse och följde till och med honom på toaletten. Han tilläts inte tala med andra Falun Gong-utövare, inte ens utbyta blickar.

Efter att ha arbetat hela dagen tvingades han nätterna igenom att titta på filmer och läsa böcker som förtalade Falun Gong. Sedan kom någon för att tala med honom och försökte övertala honom att ge upp sitt utövande. På det här viset fick han heller ingen sömn. I en hel månad varade propagandasessionerna till kvart i sex på morgonen, och han var tvungen att gå upp klockan sex. Fångar turades om att vakta honom. Ibland somnade han stående, men då skakade de honom så han vaknade.

”Hur vi än torterar dig, du Falun Gong-utövare, så är det lagligt” sade vakterna till honom. ”Om du inte ger upp Falun Gong-utövandet finns det bara en utväg – döden”.

Efter tre år i Sihui släpptes William, den 15 december 2005. Två poliser eskorterade honom tillbaka till Tsinghua-universitetet. Ingen ville anställa honom efter hans tid i fängelse så han fokuserade på studierna och lyckades få ett stipendium vid Ohio State University i USA. Av säkerhetsskäl lämnade han landet utan att berätta för varken föräldrar eller vänner.

William är aktiv i Amerika och berättar sin historia för dem som vill höra. Han hoppas att Zhang Yuhui och Shi Shaoping, vilka båda dömdes till tio års fängelse, snart kommer att frisläppas från det helvete han själv upplevt. Han säger att han sett exakt samma tröjor, prydnadsblommor och rottingmöbler som han själv tillverkade till mycket billiga priser i butiker. Men han vet alltför väl det verkliga priset för dessa föremål.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-6-27/72562.html