Fakta om verkligheten är inte demonisering av Kina
En migrantarbetare slutför byggnadsarbeten intill ett konstverk kopplat till OS. När spelen började tvingades de tusentals migrantarbetare som byggt OS-anläggningarna bort från Peking. (Foto: AFP)


I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 6 augusti ondgör sig Torbjörn Lodén över att Kina ”brännmärks” av journalister och intellektuella och att man inte belyser det positiva framsteg som skett i Kina de senaste tjugo åren. Han säger att de flesta har fått det mycket bättre efter Mao och att framstegen har lett till att kineserna har fått det bättre ”materiellt och vad gäller personlig frihet”.

Att många kineser har fått mer personlig frihet råder det inget tvivel om. Den gyllene skölden med dess censur av webbsidor som regimen ogillar och indoktrineringen i de statsstyrda medierna är emellertid fortfarande en påtaglig verklighet för kineserna. Och att föra fram kritik av kommunistpartiet och dess politik kan leda till fängelsestraff eller andra repressalier.

Dessutom är omkring 200 miljoner migrantarbetare – som kommer från landsbygden till städerna för att arbeta – utsatta för hukuo-systemet, ett intrikat registrerings- och övervakningssystem. Många av de miljontals som kommer från landsbygden för att arbeta i Guangdongprovinsen i ”Världens fabrik” får slita 12-15 timmar om dagen med en lön på cirka 2-3 kronor i timmen. De är dessutom utsatta för systematisk diskriminering och begränsade rättigheter i städerna då de saknar arbetslöshetsförsäkring och sjukvårdsförmåner. Medelklassen har således fått det bättre materiellt på bekostnad till stor del av migrantarbetarnas dåliga förhållanden.

Många intellektuella påpekar alltid att flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom de senaste 25 åren. Men trots detta finns det fortfarande 300 miljoner som lever under riktigt svåra fattiga förhållanden. Klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. De fattiga har således blivit ännu fattigare och de rika ännu rikare. Att bli rikare behöver inte heller betyda att det är så pass positivt. Att ha det materiellt bra ställt kan i många fall betyda lycka för stunden och att vara materiellt förslavad och andligt fattig gör folk snarare olyckliga och desorienterade.

De stora reformerna som föranlett de ekonomiska framstegen har också inneburit att de politiska reformerna släpat efter och någon demokratisering är ännu inte i sikte.

Ännu en baksida när det gäller det ekonomiska uppsvinget är att det har lett till ofantlig miljöförstöring och exploatering av miljön som rubbat den ekologiska balansen. De som blivit rikare kan väl knappast köpa en ny miljö och nya djurarter.

Man ska också ha klart för sig att förtryck av oliktänkande, religiösa och andliga drabbar miljontals och åter miljontals kineser. Landets alla Falun Gong-utövare lever under hårt förtryck och flera tusen har dött genom tortyr i händerna på polis och fängelsevakter i häkten, arbetsläger, hjärntvättcenter och fängelser.

Flera rapporter på sistone av till exempel tidigare statssekreterare för Asien- och Stillahavsfrågor, David Kilgour och människorättsadvokaten David Matas och EU-parlamentarikern Edward McMillan-Scott, har indikerat att det förekommer organstöld av Falun Gong-utövare. Förtrycket mot Falun Gong har intensifierats och blivit alltmer brutal.

Förtrycket mot tibetanerna har sedan invasionen 1950 har lett till att mer än 1,2 miljoner dött i händerna på det kinesiska kommunistpartiet (KKP), något som både Katrin Goldstein-Kyaga och David Ståhl nämner i ”Tibet och den svenska tystnaden” respektive ”Tibet – våldtaget land på världens tak”. Förtrycket mot tibetanerna har intensifierats i och med OS och sedan oroligheterna i mars.

Flera människorättsadvokater talar om att det systematiska förtrycket och dödandet av Falun Gong-utövarna och tibetanerna är ett pågående folkmord.

Vi talar alltså om folkmord, det allvarligaste brott mot en grupp oskyldiga människor man kan tänka sig. I beaktande av detta vill Lodén att journalister och intellektuella ska belysa de positiva framsteg som skett i Kina. Lägg där till förtrycket mot uigurerna och mongolerna, alla de människorättsadvokater och -aktivister, inhemska journalister och dissidenter som sätts i husarrest eller fängelse där de får utstå tortyr. För att inte tala om miljö- och hiv/aidsaktivister. När alla dessa ohyggliga saker sker i Kina måste väl ändå fokus ligga på detta. Dels för att det handlar om få slut på alla allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter och att rädda människoliv, dels för att ställa KKP till svars för de grova brott som begåtts mot alla dessa oskyldiga människor.

Lodén pratar också om vikten av samarbete med myndigheterna. Men att föra en dialog med KKP:s ledare om mänskliga rättigheter är dessvärre fruktlöst. Kommunistpartiets pampar kommer hela tiden med dåliga ursäkter och rena lögner, och intensifierar istället förtrycket och propagandakriget som de för mot de grupper som det anser hota deras makt. Var det inte för några år sedan som KKP sade: ”Nu råder bästa tiden när det gäller mänskliga rättigheter i Kina”? Och sade man inte att man skulle förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i och med att man fick OS? Istället har det bara blivit värre och värre.

Fortfarande har ingen ansvarig tjänsteman ställts till svars för den humanitära aidskatastrofen som inträffade i Henanprovinsen på 1990-talet. Närmare en miljon bönder ska ha smittats av hiv efter att de ansvariga använde felaktiga metoder i blodhanteringen. Flera ansvariga har till och med befordrats, skriver Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist i ”Kina – Den haltande kolossen”.

Ofta när den vanlige kinesen, exempelvis advokaten Gao Zhisheng, uppmärksammar olika förföljelser, däribland Falun Gong och kristna slutar det med husarrest eller långa fängelsestraff där tortyr är vanligt förekommande.

Lodén gör också misstaget att han verkar koppla ihop kommunistpartiet med Kina. Han säger att bilden av ”Kina i Sverige pendlar mellan idealisering och demonisering”. KKP är inte Kina och representerar inte heller den kinesiska befolkningen. Det är inte Kina som människorättsorganisationer, medier och andra ”brännmärker” eller ”demoniserar”; det handlar snarare om att uppmärksamma partiets förtryck av oliktänkande och den tortyr som pågår så att det får ett slut. Dessutom är det så mycket protester mot orättvisor runt om i Kina att folket bokstavligen kokar av ilska, vilket självklart får fokus i många medier istället för de positiva framsteg som skett.

Från KKP:s håll heter det att Falun Gong är ”ont” och ska krossas och Dalai Lama är ”en ond ande med ett rovdjurs hjärta i mänsklig skepnad”. Hur ska man kunna samarbeta med ett kommunistparti som indirekt stödjer folkmord på tibetaner och Falun Gong-utövare, tortyr och brutal förföljelse på oskyldiga grupper och som inte vill upphöra med dessa ohyggligheter?

Många dissidenter och människorättsadvokater, däribland Gao Zhisheng och tidigare diplomaten Chen Yonglin, har insett att kommunistpartiet aldrig kommer att förbättra sig. Därför har många av dem avsagt sitt medlemskap från partiet. De anser att KKP är dömt att kollapsa precis som kommunismen gjorde i forna Sovjet och de gamla öststaterna. Faktum är att 40 miljoner kineser redan har avsagt sitt medlemskap i partiet och de tillhörande organisationerna, ungdomsbrigaden och unga pionjärer. Orsaken till avhoppen beror främst på artikelserien ”Nio kommentarer om kommunistpartiet” av Epoch Times, som tar upp KKP:s blodiga historia som länge dolts för Kinas befolkning.

Lodén säger i artikeln att OS inte är något att skämmas över. Personligen skulle jag skämmas ögonen ur mig om jag satt på olympiska huvudarenan i Peking under OS med den vetskapen om att Falun Gong-utövare – kanske bara någon kilometer därifrån – torteras till döds i ett hemligt arbetsläger bara för att de har en andlig tro. OS-idealen bannlyser diskriminering av ras, religion och kön. Men det gäller förstås inte Falun Gong-utövare, tibetaner och uigurer som är förbjudna att delta eller ens besöka OS i Peking på grund av inflytande från ledarna i kommunistpartiet.

Gao Zhisheng skriver i ”A China More Just” att de allvarligaste konflikterna i det kinesiska samhället beror på KKP. Han menar att de nuvarande konflikterna endast kan lösas om man blir av med det kinesiska kommunistpartiet. KKP har alltid tagit till brutalt våld och censur av det fria ordet för att slå ned på det som hotar deras makt eller det som exponerar deras lögner och allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Torbjörn Lodén borde istället stödja de miljontals avhoppen från kommunistpartiet och inte stirra sig blind på de positiva framsteg som bara är en droppe i havet med tanke på de ohyggligheter som sker i Tibet och Kina. Men som ”Kina-expert” är det nog lätt att man kör fast i sin egen ortodoxi.