När John Shackman och hans fru åkte på semester till Kina hade de inte förväntat sig att de skulle fly från soldater och tårgas i närheten av Himmelska fridens torg eller rusa till flygplatsen för att komma med första bästa plan ut ur landet efter studentmassakern den 4 juni 1989.

Shackman och hans fru, Lori, var på rundresa i Asien innan de anlände till Peking. Vid sitt sista stopp i Bangkok, varnades Shackman av den tidigare vicepresidenten Spiro Agnew – av alla människor – som han råkade träffa i lobbyn på Royal Orchid Hotel, att det var instabilt i Kina och att han borde ställa in sin resa.

Utan att bli avskräckt frågade Shackman om situationen på hotellet. Svaret kom tillbaka i ett telex: ”Peking är väldigt säkert nu. Det är bra säsong för turister. Ni är välkomna till Peking.”

De anlände till Peking den 1 juni då protesterna var i full gång och reste därifrån den 4 juni, dagen då massakern ägde rum.  Det fanns andra amerikaner på hotellet och i Peking, även fast de flesta var deltagare i turistgrupper. Det var inte Shackman.

– Jag gillar att resa mycket och jag vill inte gå i grupp, jag gillar att utforska på egen hand, svänga till vänster och höger bara för att ta reda på vad som finns där.

Shackman som nu är 57 år, arbetade tidigare med internationell försäljning och reste mycket. Han har inte berättat hela historien om sina upplevelser i Kina till media förrän nu och inte heller har han tillåtit publicering av bilderna han tog då.

På eftermiddagen den 3 juni hade tusentals människor samlats på torget innan militärens våldsamma tillslag. (Med tillstånd av John Shackman)

En av de första sakerna de gjorde vid ankomsten till Peking var att gå till torget. De pratade med studenterna och bjöds in i tälten (det påminde om Occupy Wall Street rörelsen, sade Shackman). Han lyssnade till deras berättelser och insöp atmosfären.

– Det var lite spännande att se det. Det visades på nyheterna och nu är vi här och upplever det på plats.

Detta hände den 1 juni. Generalsekreteraren i det kinesiska kommunistpartiet Zhao Ziyang, som senare avsattes, hade redan besökt studenterna den 19 maj och bett dem att avlägsna sig. Lägret och dess invånare var redan dödsdömda.

Den tio meter höga statyn ”Goodess of democracy” symboliserade studentrörelsen. (Med tillstånd av John Shackman)

Den 3 juni gick Shackman och hans fru tillbaka till torget och nu blev de ännu mer imponerade. Där var nu ännu fler människor från hela staden. Det var barn, familjer, äldre människor. Det var inte bara studenter. Den här dagen var alla här. Alla ville komma in och se vad som pågick.

Studenterna var glada över att se dem och åter igen inviterades de amerikanska turisterna in i tälten. De ville att de skulle ta med sig nyheten och sprida den i USA . De fick kopior av politiska manifest i sina händer. Andra skrev meddelanden med krita på gatan för att förklara för allmänheten (det fanns inget Internet 1989).

– Det fanns en känsla inne på torget – det var spännande. Jag kan tänka mig att det påminde om hur det kändes att vara med på Woodstock. Jag får gåshud bara jag pratar om det. Det var en elektrisk känsla. Alla var på bra humör. Det var spännande att se allt detta – uppleva det. Jag tror inte att de hade upplevt något liknande här förut, en rörelse där alla står tillsammans för sin sak, sade Shackman.

(Med tillstånd av John Shackman)

Men ganska snart förändrades allt. Helt plötsligt hörde vi studenterna säga ”du måste gå nu, du måste ge dig iväg på en gång. Det kommer att bli en hel del blod”. Det blev genast kaotiskt och tusentals människor började springa.

– Det var på eftermiddagen den 3 juni. Alla kallar 4 juni den kritiska dagen men det började faktiskt den 3 juni. Vi fick höra att trupperna hade börjat komma in från hörnet av Himmelska fridens torg, vi kunde höra vad som pågick.

Shackman kunde höra att man avfyrade tårgas och kände lukten av den. Han upptäckte trupper flera kvarter bort. De sprang tillbaka till sin bil och chaufför från hotellet i Peking flera kvarter bort och badande i svett bad de om att bli körda tillbaka till hotellet.

– Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. I det ögonblicket förändrades hela staden. Då blev det kaotiskt, sade Shackman.

På en skylt vid ett av tälten står ”Victory belongs to us forever (Segern tillhör oss för evigt)”, vilket uttrycker den triumferande andan hos studenterna som krossades samma dag. (Med tillstånd av John Shackman)

Folk sprang till och från torget. Semestern var förstörd. Shackman och hans fru fruktade att de skulle bli instängda i Kina, eller något ännu värre.

– Min fru började bli sjuk.

Shackman var uppe hela natten den 3 juni och morgonen den 4 juni då massakern ägde rum. Dåligt förklädda civilklädda poliser på hotellet övervakade deras samtal. Stridsvagnar körde fram och tillbaka på gatorna. Politiska kommissarier hängde stora röda banderoller på deras hotell som förkunnade riktigheten av det kommunistiska partiet.

Med viss svårighet hittade de en taxi den 4 juni och lämnade staden den natten. De köpte flygbiljetter på flygplatsen med en bunt kinesiska sedlar.

Lori Shackman fick fysiska reaktioner som en följd av stressen som händelserna den 3 och 4 juni utlöste. Hennes man har först nyligen lyckats övertyga henne om att det skulle vara okej att återvända till Kina.

– Om regeringen hade låtit studenterna bara lämna torget skulle de fått problem senare. Så de trodde att om de går in och sätter stopp för rörelsen på det här våldsamma sättet så blir det aldrig problem igen, sade Shackman.

Regimen var skrämd av intresset av en bredare demografisk krets i protesterna, inte bara studenters.

– Det som hände var att vanliga människor sade: ”vet du vad, det ligger något i det här”. Partiet, å andra sidan, ville hävda sin diktatur. De behövde säga att de hade kontroll.