Regeringen inför nu språkkrav för personal inom äldreomsorgen. Det är ett nödvändigt steg. Att den som arbetar med mediciner, dokumentation och omsorg om några av samhällets mest sköra människor ska kunna kommunicera obehindrat på svenska borde vara en självklarhet. Att detta först nu regleras i lag säger mycket om hur länge problemen fått växa.

Språkkravet är ett svar på en utveckling där äldreomsorgen under lång tid fungerat som buffertzon för en integrationspolitik som inte klarat sitt uppdrag. Personalförsörjningen har varit ansträngd, och kommuner har av ren nödvändighet anställt personer som saknat språket. Resultatet är det regeringen nu sätter ord på: missförstånd, otrygghet och i vissa fall direkta risker för vårdens kvalitet.

GERS-nivå B2 är ingen orimlig ribba. Det är den nivå som krävs för att följa instruktioner, förstå journaler och kunna kommunicera med äldre med komplexa behov. Det säger något om situationens allvar att detta måste kodifieras. Men det säger också något om vad integration faktiskt är. Om Sverige på allvar vill att människor ska etablera sig i arbetslivet duger det inte med symboliska åtgärder. Språket är inte ett hinder, utan själva nyckeln till delaktighet och yrkesskicklighet.