Ett löftesrikt Afrika


Är Afrika på väg uppåt? Att döma av sorlet och optimismen hos unga företagsledare och politiska banbrytare från hela kontinenten som samlades på World Economic Forum (WEF) on Africa tidigare i år så är svaret definitivt ”ja”.

The African Leadership Network – grundat av Fred Swaniker och Achankeng Leke, båda med examen från Stanford University i USA – är symboliskt för en ny generation av ledare som är fyllda av självförtroende inför Afrikas framsteg. De är en del av den kommande eliten vars idéer formade diskussionen i Kapstaden.

Det pågår en ny diskussion kring den afrikanska utvecklingen. Många unga ledare vill ersätta FN:s millenniemål för 2015, som definierats av industriländerna på norra halvklotet, med mål för hållbar utveckling definierade av utvecklingsländerna på södra halvklotet.

De vill att perioden av lån och hjälp ska följas av en period med investeringar och handel genom att ”släppa lös Afrikas talang” – WEF:s huvudtema på mötet i Kapstaden.

Optimism kring Afrikas framtid är inget nytt. För 15 år sedan spådde den dåvarande sydafrikanske vicepresidenten Thabo Mbeki en kommande afrikansk renässans. Han blev senare president. Hjälpta av en stabil tillväxt i de globala råvarupriserna, och genom att stått vid sidan av den värsta globala krisen tack vara låga skuldnivåer, blomstrar nu många afrikanska ekonomier, åtminstone i jämförelse med USA och större delen av Europa.

Förra månaden pekade African Monitor ut Sydafrika, Nigeria, Angola, Ghana och Etiopien som länder att bevaka. Bland världens snabbast växande ekonomier finns nu fem afrikanska länder bland topp 12 och elva afrikanska länder bland topp 20.

Rwanda, mest känt för folkmordet på miljontals människor för ett par decennier sedan, är nu fredligt och blomstrande med en BNP-tillväxtstakt på 7,8 procent 2013 och med en klar målsättning att ta bort beroendet av utländsk hjälp.

Enligt en rapport från Världsbanken 2013 är Rwanda det land som gått framåt näst mest i världen sedan 2005 och det land som gått framåt mest i Afrika söder om Sahara.

Nyligen har stora mängder naturgas upptäckts i Mocambique, vilket kan få landets BNP att växa med en faktor 10 det kommande decenniet. Hedgefonder har också investerat i Zimbabwe – så pass mycket att investeringschefen David Stevenson undrade i Moneyweek 2010 om landet kan bli ”nästa dynamo inom tillväxtmarknaderna”.

I en tidsperiod av ekonomisk kaos och sprickande bubblor så bör vi fråga oss hur pass upphaussad denna entusiasm för Afrika är. Globala siffror för BNP, handel och investeringar tyder inte på att kontinenten har så mycket påverkan ännu, och 18 av världens 20 fattigaste länder finns fortfarande i Afrika – de andra båda är det krigshärjade Afghanistan och det jordbävningsdrabbade Haiti.

Den afrikanska situationen kan vara ännu värre än vad statistiken tyder på. Som Mo Ibrahim, filantrop och medlem i WEF:s ordförandegrupp och född i Sydsudan, påpekar finns det inga tillförlitliga uppgifter om fattigdom i många av de afrikanska länderna.

Interna stridigheter gör det svårt i norra och västra Afrika. Åtminstone 50 000 personer har nu dött i Libyen i sedan Khadaffi störtades. Egypten kan, med sin minskande turistindustri, explosionsartade befolkningsutveckling och kollapsande infrastruktur, vara på väg mot att ansluta sig till de länder som misslyckats. Somalia och Mali stapplar fram.

Det var mycket diskussion på WEF om att minska fattigdom och ojämlikhet, ofta uttalat nästan som ett enda ord. Det är långt ifrån uppenbart att de båda begreppen följer varandra. Kina har lyft miljontals människor ut ur fattigdom de senaste decennierna, men där har ojämlikheten ökat dramatiskt.

Sydafrika har också förbättrat sina siffror för fattigdom sedan övergången 1994, men landets Ginikoefficient, ett mått på ojämlikhet, har inte förändrats och är bland den högsta för de länder där data är tillgänglig. Brasilien är ett exempel på ett land där fattigdom och ojämlikhet har minskats parallellt.

Demografiska problem

Det finns också demografiska problem. Medelåldern på kontinenten är 20 år. Länder som Nigeria har ännu lägre medelålder: 30 procent av landets 180 miljoner invånare är under 10 år. De här människorna måste utbildas och få jobb.

I Sydafrika har arbetslösheten sjunkit till (fortfarande väldigt höga) 25 procent, men bland ungdomar är arbetslösheten 48 procent och den tredje högsta i världen. På grund av AIDS-tragedin är andelen människor i arbetsför ålder högre än någonsin, och kommer att vara så under kommande decennier, men det hjälper inte mycket om den arbetsföra befolkningen inte arbetar.

Den förre brittiske premiärministern Gordon Brown påpekade i ett av WEF:s möten att 61 miljoner afrikanska barn i skolåldern inte går i skolan. Kraven på infrastruktur för utbildning som dessa siffror indikerar är nästan ofattbara – inte minst på grund av bristen på kvalificerade, eller i många fall ens bildade, lärare.

Det finns också en oro kring den ekonomiska tillväxtens form. Såvida inte det ekonomiska återuppvaknandet leder de afrikanska ekonomierna i mer diversifierade riktningar kommer problemen med svågerpolitik och vanstyre som länge hängt ihop med oljeförbannelsen att kvarstå.

Ekonomier där vinnaren får allt skapar en politik där förloraren förlorar allt. Mocambiques rikedomar på naturgas kan göra samma sak för landet som oljan i Nordsjön gjort för Storbritannien och Norge, men det kan också bli som i Libyen, Venezuela och Ryssland. Detsamma gäller för den nigerianska oljan.

Ekonomisk diversifiering är enklare sagt än gjort. Mo Ibrahim påpekade att det nu finns 650 miljoner mobiltelefoner i Afrika, en anmärkningsvärd siffra som både han och det telekombolag som han grundade har stor del i. Den här verkligheten har gjort realtidskommunikation, konsumentbetalningar över nätet och andra handelsformer möjliga över en natt – något som hade krävs decennier av infrastrukturbyggande för en generation sedan. Men Ibrahim påpekade också att ingen av mobiltelefonerna tillverkats i Afrika.

Detta är i sig självt inte förödande. Ekonomerna att berättat för oss att allting inte behöver tillverkas överallt. Folk måste utnyttja sina egna styrkor. Brist på förståelse för detta ledde till mycket onödigt slöseri av importersättande industrialisering i Latinamerika på 1970- och 1980-talet. Men Afrikas tillväxtekonomier är i desperat behov av diversifiering och arbetstillfällen i en era där kvalificerad arbetskraft ersätts av automatisering mm.

I Sydafrika, liksom överallt på kontinenten, kommer nu gapet mellan det som har gjorts och det som är kvar att göra, delvis att uppfyllas av den nya generationen afrikanska ledare som skapade diskussionen på WEF. De är representanter för en bättre framtid i Afrika.

Ian Shapiro är professor i politisk vetenskap på Yale University. Med tillstånd från YaleGlobal Online. Copyright © 2013, Yale Center for the Study of Globalization, Yale University.

Översatt från engelska.