”Ett förlorat decennium” väntar den kinesiska regimen
Arbetssökande besöker en jobbmässa i Xian i Shaanxiprovinsen. Kina står inför en svår situation med ökande arbetslöshet 2009. (Foto: China Photos/Getty Images)


Det dröjde inte länge förrän årsdagen för massakern på Himmelska fridens torg hamnade i backspegeln och världen åter höjde upp det kinesiska kommunistpartiet – den här gången som räddare av världsekonomin.

Främst i hyllningskören står ordföranden för världsbanken, Robert Zoellick, som enligt nyhetsorganet Breitbart sade följande om den senaste tidens ”tillväxt” i KKP:s område: ”På det hela taget har (Kinas tillväxt) inte bara utgjort en stabiliserande kraft, utan också en kraft som kommer att lyfta systemet (ut ur den nedåtgående spiralen).”

Det är inte helt oväntat att sådant nonsens kommer från Zoellick, som före sitt nuvarande uppdrag gjorde betydligt mer skada som vice utrikesminister i USA. Zoellicks uttalande skapade emellertid reaktioner i Zhongnanhai. Det är bara ett problem: KKP:s ekonomiska ”återhämtning” är till stor del en av regimen åstadkommen fantasi som mycket väl kan skapa en motsvarighet till Japans ”förlorade decennium”.

För att visa vad jag menar ska vi ta ett titt på denna ”tillväxt” som Zoellick förkunnar. Till att börja med var tillväxten under första kvartalet (januari till mars) bara 6,1 procent, en siffra som understiger befolkningstillväxten – vilket innebär att den genomsnittlige medborgaren under KKP:s styre blev fattigare detta år.

För det andra borde krafterna bakom ”tillväxten” oroa alla som är bekanta med den sentida ekonomiska historien. Enligt Bloomberg, specialist på ekonominyheter, ”…steg Kinas investeringar i fabriker, anläggningar och vägar till den högsta nivån på fem år genom ett stimulanspaket från regeringen på 4000 miljarder yuan (4500 miljarder kronor) för att möta det kraftiga exportfallet…”

”Sedan stimulanspaketet tillkännagavs i november har landet byggt 20 000 kilometer vägar på landsbygden, 445 kilometer landsväg och 100 000 kvadratmeter flygplatsbyggnader, enligt National Development and Reform Commission den 21 maj. Kina bygger också 5,2 miljoner lägenheter med låg hyra under tre år.”

Med andra ord var stimulansen från regimen den största drivkraften. Utan den hade det inte varit någon ”tillväxt” alls. För alla som har minsta kännedom om Japan på 1990-talet är detta en oroande utveckling.

En rad japanska regeringar gjorde med offentliga investeringar desperata försök att dra upp den japanska ekonomin ur djupet. Det misslyckades så kapitalt att perioden nu kallas för Japans ”förlorade decennium”. Än idag lider den japanska ekonomin av eftereffekterna av bortslösade resurser, växande skulder och förlorade privata investeringar.

Om det är dit KKP är på väg kommer det att bli en mycket tuffare resa.

Japans ”förlorade decennium” innebar också politiska strider av sällan skådat slag. Det liberala demokratiska partiet som länge varit vid makten förlorade makten under korta perioder och dess dominans i den japanska politiken förstördes för alltid. Samtidigt stred reformister inom partiet om kontrollen – och vann ibland striderna. Den ekonomiska depressionen förde med sig en väg mot politisk mognad för den uppåtgående solens land, en väg som landet fortfarande vandrar på.

KKP däremot kommer inte att vilja ha någon politisk strid om ekonomin fortsätter att famla. Istället kommer vi att få se ett ökat antal fängslade, fler fiktiva medgivanden mot demonstranter och – som alltid när det kinesiska kommunistpartiet är inblandat – mer blodspillan.

Trots det tycker man att KKP borde finna en väg att klara sig igenom, som man alltid har gjort. Jag är dock inte så säker denna gång och ironiskt nog kan det vara de stödjande krafterna själva som ovetande har fått regimen att komma till sin slutfas.

Likt Zoellick (som långt ifrån är ensam om sådana uttalanden) kommer det att finnas många bland eliten i den demokratiska världen som förväntar sig och hoppas på att ekonomisk tillväxt i Kina ska lyfta resten av världen ut ur recessionen. När detta inte sker kommer Peking att peppras med vänliga råd om vad som kan göras annorlunda. I Japan mottogs sådana råd utåt med en blandning av falsk tacksamhet och verklig irritation. Oppositionsrörelser i landet tog till sig förmaningarna från Wall Street medan andra tvingade fram inhemska debatter.

KKP kommer inte att tillåta sådana saker. Medan KKP långsamt får dem som engagerar sig i omvärlden att förstå att de bryr sig väldigt lite om andra nationers ekonomier och istället mer om att behålla sin egen makt, kan partiet mycket väl förlora en del av sina starkaste och mest vitala utländska stödjare. Detta kommer säkerligen att göra väljarna i dessa länder mycket mer antikommunistiska i sina röster och åsikter.

Således kan den största biten som saknas i det antikommunistiska pusslet – en enad fri värld som är besluten att hjälpa det kinesiska folket att ta sitt land tillbaka – sättas på plats av just de människor som försöker förhindra att det händer, allt på grund av att ingen tycks komma ihåg de läxor som lärdes från Japans ”förlorade decennium”.

Den som inte kommer ihåg sitt förflutna…

D.J. McGuire är grundare av China e-Lobby och författare till boken “Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror”.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/18088/