Ett besök på nunneklostret i Heliga Meteora
Sedan 40-talet kan man ta sig nästan hela vägen upp till alla klostren via en bilväg. Men även om den sista biten till fots tycks kort, så kräver klättringen uppför de branta trappstegen som huggits ut direkt ur klipporna en viss ansträngning att avverka i sommarvärmen. En strid ström av turister besöker de delar av klosterbyggnaderna, som dagtid är öppna för allmänheten. Munkarna och nunnorna har numera övergått från att tidigare försörja sig på ikonmåleri och hantverk, till att i stort sett helt leva på turismen.


Det är över tjugo år sedan jag för första gången besökte Meteora och denna gång fick jag en sällsam möjlighet att tillbringa ett dygn i nunneklostret Rousanou. Det blev en miniretreat där jag under ett dygn förflyttades tillbaka till en svunnen epok.

Meteora heter området på det grekiska fastlandet där dramatiska klippor av sandsten reser sig upp mot skyn från marken. Det är en hissnande vacker och storslagen plats att vistas på och här finns också ett av de största komplexen av grekisk-ortodoxa kloster i Grekland. Den närmaste staden heter Kalambaka och ligger på den bördiga Thessaliska-slätten mitt i landet. Ursprungligen fanns det ett tjugotal kloster på klipporna men idag är det bara sex aktiva kloster kvar. Spår av ruiner finns på flera klipptoppar.

Meteora finns med på UNESCO:s världsarvslista och den spektakulära miljön har inspirerat både författare och konstnärer genom tiderna. Ett av klostren, Den heliga treenigheten, har dessutom varit inspelningsplats för en James Bond film ”For your eyes only” 1981.

Än idag är det svårt att förstå hur man lyckades bygga dessa kloster. Det måste ha inneburit extremt stora svårigheter och umbäranden. En anledning till valet av denna svårtillgängliga plats var att minimera riskerna för plundring under krig och ockupation. Trots det har klostren flera gånger, bland annat under andra världskriget, bestulits på många konstverk, guldföremål och ovärderliga manuskript.

Det enda sättet förr att ta sig till och från klostren var med hjälp av nätkorgar där människor och gods hissades upp eller ned med hjälp av en vevkonstruktion i metall. Alternativt klättrade man på långa, vingliga repstegar som firades ned längst klippväggarna. Det gällde att inte ha höjdskräck med andra ord! Man hade minimal kontakt med världen utanför och samlade och drack regnvatten som samlades i stora trätunnor. Byborna i trakten försåg klostren med proviant.