Det är inte ofta som en högt uppsatt ledare inom det Kinesiska kommunistpartiet faktiskt träffar det kinesiska folket och försöker att direkt bemöta dem. Det finns faktiskt kanske bara två tillfällen i modern tid. Det första var när Zhao Ziyang, den senare avsatte partiledaren, mötte studenterna på Himmelska fridens torg den 19 maj 1999, några veckor innan stridsvagnarna rullade in.

Det andra mötet inträffade nästan exakt ett årtionde senare, den 25 April 1999. Den dagen kallade premiärminister Zhu Rongji in tre representanter från de över 10 000 Falun Gong-utövarna som samlats utanför partiets ledningskomplex, Zhongnanhai. Omständigheterna var betydligt gemytligare, och det man hoppades uppnå var åtminstone på papperet betydligt mindre politiskt till sin natur än demonstranterna 1989.

Zhu kom ut från Zhongnanhai vid halvniotiden på morgonen, tre timmar efter att utövarna av Falun Gong, en traditionell andlig metod, hade börjat samlas. Enligt en version av den första kontakten så ropade Zhu: ”Vilka är era ledare?” varpå några svarade ”Vi är alla ledare.” Till sist valdes tre representanter ut, som fick flera timmar med premiärministern.

Enligt alla versioner som berättats om händelsen var det en bra diskussion som avslutades med enighet kring tre punkter: Falun Gong-utövare som hade gripits utan orsak i staden Tianjin skulle släppas; utövarna skulle garanteras att de hade en miljö där de kunde utöva lagligt och utan störningar; och att Falun Gongs böcker, vars spridning hade hejdats, åter skulle få publiceras.

Både själva vädjan från utövarna och mötet de fick med Zhu var något som aldrig tidigare hade hänt i Kina.

Av alla de personer som kunde ha hamnat på mötet med Zhu Rongji så blev det så att en av dem var fysikdoktoranden Shi Caidong, som arbetade på den statligt styrda Kinesiska vetenskapsakademin. Shi arbetar numera med marknadsföring och bor i New York.

Shi minns att Zhu Rongji frågade dem, när de gick in på området: ”Jag skrev väl kommentarer till er skriftliga vädjan?”

– Vi blev förbryllade alla tre. Vi hade aldrig sett några ”kommentarer”, sade Shi.

Zhu hade skrivit ett svar till utövarna, som var oroade över hur hårdföra krafter inom partiet trakasserade och begränsade deras utövande, bland annat genom att inte längre tillåta att metodens bok publicerades, och spridande av negativ propaganda i media. Det verkade som om Zhus instruktioner i ärendet hade snappats upp av krafter inom regimen som hade andra åsikter än han i frågan.

Shi Caidong, en av de tre Falun Gong-utövare som den 25 april 1999 släpptes in i Zhongnanhai för att diskutera situationen med Zhu Rongji, Kinas dåvarande premiärminister. (Foto: Minghui.org)

”Ni har väl yttrandefrihet?” sade Zhu som Shi Caidong minns det. Zhu gav intryck av att vara mottaglig och vänlig mot de han talade med.

Under diskussionen nämnde en av de två andra Falun Gong-utövarna  som var där med Shi en förtalande artikel som en kommunistteoretiker och vetenskapsman vid namn He Zuoxiu hade skrivit, som attackerade Falun Gong. Falun Gong-utövare hade svarat på artikeln genom att gå till universitetet i Tianjin där den hade publicerats för att protestera. De hade mötts med polisvåld och 45 av dem hade gripits. Den incidenten var bakgrunden till protesten på Zhongnanhai bara några dagar senare.

Shi berättade att när He Zuoxius namn nämndes muttrade en i Zhu Rongjis personal: ”He Zuoxiu igen”. Ordföranden för klagomålskontoret, som utövarna först hade vänt sig till, stämde in. ”Det finns bara en He Zuoxiu, va?”.

Det har diskuterats och analyserats flitigt sedan dess av Kinaanalytiker om ”Zhongnanhai-incidenten” som den har kommit att kallas, var ett ”strategiskt misstag” av Falun Gong-utövarna som ledde till den brutala förföljelsen som följde, eller om det var den bästa chans de hade att hejda en kampanj som redan förbereddes.

Shi Caidongs berättelse antyder det senare. He Zuoxiu var nämligen svärson till Kinas dåvarande högste chef för inhemsk säkerhet, Luo Gan. Luo var en hårdkokt kommunistkader som i flera år hade sett spridandet av Falun Gong i Kina som någon form av ideologiskt hot mot regimens marxist-leninistiska ideologi. Det var Luo som organiserade hemliga undersökningar av Falun Gong, med början 1996, där man infiltrerade platser där folk samlades och övade med civilpoliser som samlade upp identiteter och adresser till utövare över hela landet.

Nyligen framlagd forskning av författaren Ethan Gutmann antyder till och med att Luo Gan kan ha legat bakom en konspiration för att fånga in utövare runt Zhongnanhai. ”Zhongnanhai var en fälla”, sade Gutmann i en intervju nyligen. Hans kommande bok, ”The Slaughter”, beskriver hur Falun Gong-utövare kollektivt planerat att ta sin sak till centralregeringen och att polisen, som väntade på besökarna den morgonen, spärrade av vägen till klagomålskontoret och ledde dem till att köa längs Zhongnanhai.

Senare på dagen körde Jiang Zemin, kommunistpartiets dåvarande ledare, ut i en svart limousin och observerade den tysta gruppen som hade samlats. Det spelade ingen roll för Jiang att den fredliga gruppen när de gick hem på kvällen till och med plockade upp sopor och cigarettfimpar som polisen hade slängt på marken. I ett brev han skrev den kvällen kallade han samlingen ”den allvarligaste incidenten sedan den politiska turbulensen 1989” och frågade: ”Kan inte vi, kommunister med vår tro på marxism, materialism och ateism, vinna över de där sakerna som Falun Gong sprider? Om vi inte kan göra det kommer vi att bli till åtlöje i hela världen. Våra ledande kadrer på alla nivåer, särskilt högt uppsatta tjänstemän, bör nyktra till nu!”

Jiangs svar till Falun Gong kom inom ett par månader. Det innefattade hemlig polis, framtvingade ”erkännanden”, ett veritabelt maraton av TV-propaganda på bästa sändningstid, påtvingade ideologiska studier, trohetseder till Kinesiska kommunistpartiet, och för de som inte gav upp sin tro, långa fängelsestraff, tortyrkammare och arbetsläger. Jiangs arv är att  denna kampanj lever vidare än idag.