Kinas märkliga svar på tortyranklagelser avslöjar partiets historia
Kinesisk paramilitär polis vid Himmelska fridens port i Peking. Kinas svar på FN:s rapport om tortyr i landet kan verka förbryllande, men är logiska om man betänker kommunistpartiets historia. (Foto: Kevin Frayer/Getty Images)


Den 18 november hade FN:s tortyrkommitté en hearing om Kina, där det avslöjades mer än den kinesiska delegationen kanske hade velat om regimens attityd till tortyr.

Wu Hailong, den kinesiska delegationens ledare, hade lämnat in en rapport. Kommitténs experter svarade med att ställa frågor, och den kinesiska delegationen besvarade dessa. Fastän Wus rapport hävdade att Kina har gjort betydande framsteg på människorättsområdet, så var experterna i panelen inte övertygade.

Vissa av svaren från den kinesiska delegationen fick folk att undra om de verkligen förstod vad tortyr betyder.

”[Tortyr i Kina] är så vanligt att befattningshavarna inte insåg att de faktiskt medgav att det förekommer utbrett när de i stället försökte förneka det.”

Till exempel hävdade delegationen att isolering är ett administrativt redskap, inte ett straff. Man hävdade även att den förhörsstol man använder är till för att hindra misstänkta från att skada sig själva.

Av svaren från den kinesiska delegationen kan man lätt få intrycket att tortyr är vanligt i Kina. Det är så vanligt att befattningshavarna inte insåg att de faktiskt medgav att det förekommer utbrett när de i stället försökte förneka det.

Torterade advokater

De skriftliga svaren från oktober specificerade att 10 000 domare och 24 039 anställda vid åklagarmyndigheterna har fått antitortyrutbildning sedan 2012. Den här utbildningen har dock inte hindrat dem från att använda tortyr.

Tortyr används av polisen, åklagarmyndigheten och till och med domstolarna. Men enligt svaren så är det bara advokater, som ju själva bara kan vara offer och inte förövare i frågan, som har brutit mot några lagar.

Ett typiskt fall inträffade i Jiansanjiang i Heilongjiangprovinsen i nordöstra Kina. I svaren står det att advokaterna kvarhölls för ”ordningsstörande aktiviteter”. I svaren utelämnades – avsiktligt eller medvetet – att ”aktiviteterna” var att man försökte få falungongutövare som hölls illegalt fängslade i ett hjärntvättscenter släppta. Hjärntvättscenter kallas ibland även för svarta fängelser, och detta fenomen togs också upp av kommittén.

Demonstranter iscensätter förföljelsen av falungong i Kina. (Foto: Mike Clarke/AFP/Getty Images)

Demonstranter iscensätter förföljelsen av falungong i Kina. (Foto: Mike Clarke/AFP/Getty Images)

Enligt svaren torterades ingen av de fyra advokaterna, men när de läkarundersöktes hittade man sammanlagt 24 brutna revben på fyra personer.

En annan märklig sak med delegationens svar gällde hur man åtalar de som använder tortyr. Enligt delegationen finns det ”mängder av fall där man åtalat personer som begått tortyrbrott”, men ingen av dessa återfanns bland de profilfall som kommittén frågade om, som exempelvis Jiansanjiang.

”I kommunistpartiets lexikon är brutna revben ‘att upprätthålla lagen’.”

Annan definition

Uppenbarligen anser den kinesiska delegationen inte att advokaternas revbensbrott uppkommit genom tortyr eller felaktig behandling. Den kinesiska delegationen förklarade att definitionen av tortyr i Kina skiljer sig från den i FN:s tortyrkonvention, eftersom Kina har ett annat språk och en annan kultur.

Det här stämmer sannerligen. Den kulturen är den som Kinesiska kommunistpartiet etablerade efter sitt maktövertagande 1949. I kommunistpartiets lexikon är brutna revben ”att upprätthålla lagen”. I resten av världen är det tortyr.

I de flesta fall som kommittén tog upp, förnekade den kinesiska delegationen helt enkelt att tortyr förekommit, trots att det var lätt att konstatera att så var fallet.

De flesta kinesiska domar bygger på framtvingade bekännelser

Efter att ha läst de skrivna svaren inser jag att delegationen inte ens har behövt efterforska eller utreda någonting för att ge sina svar. De flesta av delegationens svar bestod endera av klipp-och-klistrad text från lagar och regler eller totala förnekanden av att individuella fall överhuvudtaget hade ägt rum. Dessutom har man gjort det på ett så slarvigt sätt att man inte ens kollat och rättat misstagen innan man lämnade in texterna.

Till exempel förnekade man att organstölder ägt rum år 2006 genom att citera den förordning om organtransplantationer som man införde 2007, troligen som ett svar på anklagelserna om organstölder från falungongutövare. Frågan som inställer sig är så klart på vilket sätt en förordning från 2007 motbevisar brott som påstås ha begåtts året innan.

I de skrivna svaren hävdar man dessutom att ”shuanggui”, det brutala internerings- och förhörssystem som man använder mot kommunistpartimedlemmar, är en del av både det juridiska systemet och partidisciplinen i Kina. Shuanggui är förvisso partidisciplin, men definitivt inte del av Kinas juridiska system.

Partikulturen

För att förstå situationen i Kina och de kinesiska representanternas märkliga beteende behöver vi se tillbaka på kommunistpartiets historia.

Tortyr har alltid varit en del av kommunistrevolutionen och styret. 1930, när Röda armén fortfarande var under belägring i Jiangxi, inledde Mao Zedong en intern utrensningskampanj för att etablera sin absoluta makt över armén.

”Ett syfte med [kommunistpartiets] kampanjer är att hitta de värsta personer man kan få tag i och rekrytera dem till partiet.”

Hans mål var en ickeexisterande organisation som han kallade antibolsjevikerna. Eftersom organisationen inte fanns, var han tvungen att få fram alla bekännelser genom tortyr. Kampanjen pågick i flera månader, och 70 000 av Röda arméns personal dödades. Många torterades till döds, andra slaktades.

Ett årtionde senare använde man liknande tortyrmetoder i Yan’an under rörelsen för att reformera partiet. Även denna rörelse initierades av Mao för att eliminera andra partifraktioners inflytande på partiet och etablera sin absoluta makt.

Efter att kommunistpartiet tog över i Kina har man expanderat tortyren till hela landet, i samband med olika politiska kampanjer, från utplånandet av markägarklassen på 50-talet till den pågående nämnda förföljelsekampanjen mot falungong. Ett syfte med dessa kampanjer är att hitta de värsta personer man kan få tag i och rekrytera dem till partiet. De blir nästa generations torterare; man vidareförmedlar koncept och tortyrmetoder till de nya rekryterna.

Många tror att det var rödgardisterna som torterade och mördade under kulturrevolutionen, men det var faktiskt byrån för offentlig säkerhet som som endera låg bakom eller utförde den mesta tortyren. Byrån är nu som då partiets verktyg, och framför allt dess specialstyrka är de största förövarna av tortyr i Kina.

Systemet med offentlig säkerhet etablerades strax efter att kommunistpartiet tog makten i Kina. Till en början bestod personalen av personer som överförts från militären, och som agerade enligt krigets lagar. Det första och enda uppdrag man hade var att bekämpa kontrarevolutionärer, och det var det forum där tortyr användes först efter det kommunistiska maktövertagandet.

Senare, när den offentliga säkerhetsapparatens roll expanderade, höll man den här funktionen inom en särskild enhet. Den bytte namn flera gånger, men var alltid den första byrån inom offentlig säkerhet. Nu kallas den för byrån för inhemsk säkerhet, och ansvarar för att förfölja falungongutövare, medlemmar av kristna huskyrkor, människorättsadvokater och andra som kommunistpartiet ser som fiender.

”Delegationsmedlemmarna lever i sin egen värld, använder sin egen logik och sitt eget språk, som bara de själva kan förstå.”

Egen värld, eget språk

Från första början har de som arbetar inom det juridiska systemet bara känt till ett språk: våldets. Tortyr är alltså något normalt för dem, precis som för delegationen som representerade systemet inför FN-kommittén. Det förklarar varför den kinesiska delegationen och kommittén inte kunde förstå varandra; det fanns faktiskt ingen egentlig korrespondens mellan frågorna och svaren.

Det finns ett kinesiskt uttryck: ”Spela musik för en ko”. Det betyder att slösa bort tid, och det är precis vad man gör när man försöker få ett uppriktigt svar från de kinesiska representanterna. Tyckte delegationen att det var jobbigt att ge dessa svar? Troligen inte. Delegationsmedlemmarna lever i sin egen värld, använder sin egen logik och sitt eget språk, som bara de själva kan förstå.

Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och återspeglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.

Advokater i Kina blir själva offer när de utreder tortyr mot klienter