Enligt kinesisk kultur, en resa genom himmel och helvete
Bodhisattva Avalokitesvara, även kallad Bodhisattva Guanyin, barmhärtighetens gudinna, avbildad tillsammans med en liten tjänare. (Bild: zhengjian.org)


I den kinesiska traditionella kulturen, liksom inom de västerländska religionerna och en del världsuppfattningar, tror man att det finns en själ i en levande varelse. I kinesisk litteratur finns berättelser som kan belysa frågor som vad händer med själen när den lämnar kroppen.

Enligt vissa har en sådan tro också tyst bekräftats vetenskapligt på 1920-talet av de holländska fysikerna Zaalberg van Zelst och Malta. De visade att när den kliniska döden inträffar, förlorar kroppen 70 gram i vikt, vilket för dem utgjorde det vetenskapliga beviset för att själen lämnar kroppen. Men frågan kvarstår – vad händer med själen när den lämnar kroppen?

Svaren kan finnas hos flera av de världsuppfattningar som förespråkar att det finns ett liv efter detta. Många ser på denna trosuppfattning som människans längtan efter ett liv bortom döden, och att döden inte betyder slutet på ens existens. Många människor som har haft en ”nära döden-upplevelse” har också rapporterat om utomkroppsliga resor genom himlen eller helvetet. Kinesiska visdomsord säger: ”Även om man inte tror på någonting, är det bra att veta vad som kan förväntas, om ens antaganden nu skulle vara fel”.

Mästare Kuanjing från Fujian hade en vision när han mediterade i en grotta i provinsen Yunnan, nära Mile, 1967. Han såg Bodhisattva Avalokitesvara, en gudomlig varelse från Sukhavati-världen (det västra paradiset). Hon tog honom med på en till synes kort resa till den världen. För Kuanjing verkade resan bara vara några timmar,  men I själva verket hade sex år gått när han återvände. Han dokumenterade några av sina erfarenheter och publicerade dem 1987 i sin bok, ”En resa till Sukhavati-världen”.

Enligt vad han kom ihåg lät gudomen honom fördjupa sig i en helt ny värld, en värld utan födelse, åldrande, sjukdom, girighet, begär och död. Hans första erfarenhet blev ett möte med upplysta varelser i form av tre munkar som var mer än tio meter långa. En av dem uppmanade Kuanjing att hjälpa sina medmänniskor när han återvände och ännu en gång ta tillfället i akt för att få dem att slå in på den gamla kultiveringsvägen, eftersom hans medmänniskor behöver tro på en högre tillvaro och gradvis assimileras till de högre medvetandenivåerna.

Därefter ville Kuanjing besöka Buddha Amitahba, skaparen av ”Rena Landet”, i sällskap med Bodhisattvan. På vägen dit såg de en enorm bergskedja. Men det visade sig att denna väldiga bergskedja inte var något annat än toppen på den allsmäktige Amitahbas tår. Plötsligt växte Kuanjing, han blev lång nog att nå upp till Amitahbas navel. Nu han kunde han beundra den allsmäktige buddhan som vilade på ett arrangemang av lotusblommor vilka var alltför många för att kunna räknas. En pagod fanns högst upp på varje blomma och den släppte ut ljus i miljontals färger. Buddhan själv glödde i  hisnande gyllene nyanser. Ögonen var som oceaner och enligt Kuanjing hade de samma storlek som välkända hav.

Överväldigad av sådan skönhet och fulländning uttryckte Kuanjing en önskan om att få stanna kvar där, men Buddhan påminde honom om uppgiften som fortfarande väntade på Kuanjing, den att erbjuda människor en väg ut ur deras fälla och rädda dem.

Fastän den här världen inte är åtkomlig för en vanliga människa sägs det att gudomar i de himmelska rikena observerar mänskligheten, jorden och till och med hela kosmos. Enligt Kuanjings bok finns det ett torn som kallas ungefär ”rena överblickens pelare”  vilken har förmågan att se igenom varje plats i kosmos.

Mästare Kuanjing rapporterade endast fulländning från den världen och sade ingenting om att det som leder till missämja eller bedrövelse i vårt jordiska liv, fanns i den världen. Det var en resa till paradiset.

En annan redogörelse
finns i en taiwanesisk bok från 1978, ”En resa genom helvetet” vars historier är motsatsen till dem i ett himmelskt rike. Författaren beskriver dramatiska scener:

”Det börjar med en väg som slutar omedelbart vid ett berg. Medkännande själar som hade gjort många goda gärningar i sina liv, visades raka vägen till himlen, medan dåliga människor, förblindade av ett starkt olycksbådande ljus, plötsligt sögs in i ett hål under berget, ner till helvetet. Väl därnere fick de sitt straff enligt den yttersta domen. Bestraffning gavs i flera tortyrkammare och i enlighet med vilka slags brott som dessa människor hade begått under sin jordiska tillvaro. 

Enligt författaren väntade till exempel ohyggliga straff för äktenskapsbrytare och prostituerade i den för det ändamålet avsedda avdelningen. Deras själar tvingades att simma i virvlande vågor av exkrementer med en överhängande risk att drunkna. Straffet för  ekonomisk brottslighet var också grymma — en del själar tvingades bada i kokande olja. Domarna i den undre världen känner ingen nåd, enligt boken. Varenda brottsling måste utstå ett fruktansvärt öde.

Himlen och helvetet kunde inte vara mer motsatta. Att tro eller inte tro på ett liv efter detta är vars och ens ensak och upp till varje individ att avgöra. Men de som inte begår brott har enligt det gamla kinesiska synsättet ett skyddsnät.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/8947/