Endast för den inbitne science fiction-älskaren
Jake Gyllenhaal under Oskarsutdelningen på Kodak Theater i Hollywood, California, 2010. (Foto: AFP /Mark Ralston)


  • Titel: Source Code
  • Produktionsår: 2011
  • Produktionsland: USA/Frankrike
  • Regi: Duncan Jones
  • Medverkande: Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga, Jeffrey Wright m fl.
  • Bioaktuell: 110803

  • Åtta minuter. Det är allt Colter Stevens (Gyllenhaal) får på sig för att ta reda på vem som ligger bakom bombningen av ett tåg. Det är ett spännande koncept, men det räcker dessvärre inte hela vägen, eftersom regissör Jones inte kan bestämma fokus för filmen.

    Den här filmen lämnade mig med tre vitt skilda intryck. För det första bygger den på ett väldigt intressant koncept; science fiction-älskaren i mig var tvungen att se den här filmen bara på grund av att den innehåller tidsresor. För det andra är det väldigt svårt att skriva om den här filmen, eftersom konceptet utvecklas med hjälp av ett antal överraskningar. Och jag skulle ju inte vara någon vidare bra filmskribent om jag avslöjade viktiga moment i filmen. För det tredje räcker dessvärre inte detta koncept till, då filmen i slutändan endast kan beskrivas som medioker.

    Det största problemet denna film har är att den inte fokuserar tillräckligt starkt på något. Först verkar det som om kärlekstemat kommer att vara viktigt. Men sedan verkar regissör Jones glömma bort detta tema i en halvtimma eller nåt. Sedan läggs det en del fokus på vem Colter är och det faktum att han inte minns hur han hamnade i ”tidsmaskinen”. Därefter läggs det en del fokus på att försöka ta reda på vem bombaren är. Och här kanske man tror att de ska utforska terroristernas bakgrund en gnutta. Men icke då; det känns som en ganska stor besvikelse när bombaren avslöjas. Eftersom Colter hoppar fram och tillbaka i tiden hela tiden kan man kanske tycka att det är naturligt att filmen hoppar lite fram och tillbaka. Men jag hade uppskattat om regissör Jones ansträngt sig lite mer för att ge oss en stark röd tråd.

    Skulle man vilja påstå att filmen faktiskt har en röd tråd, är det Jake Gyllenhaal, som här verkligen får visa vad han går för. För trots att filmen som helhet inte kan sägas vara mer än medioker, kan man inte klaga på Gyllenhaals spel. Han är dessutom fint ackompanjerad av Vera Farmiga i den ”verkliga” världen och Michelle Monaghan i den ”tillbakaspolade” världen. 

    Trots att detta är en medioker film, skulle jag vilja tipsa science fiction-älskare att gå och se den. För konceptet filmen bygger på utforskas på ett intressant sätt som i alla fall jag inte sett tidigare. Och jag vet även att det finns ett antal Gyllenhaal-fans där ute, som inte bör missa denna film, i vilken han är i toppform. Men om ni tror att ni ska bli bjudna på en spännande film, kommer ni känna er lurade, eftersom detta inte känns som en kamp mot klockan, trots att konceptet bygger på att Colter Stevens bara har åtta minuter på sig. Detta blir inte riktigt lika spännande när det visar sig att han kan återvända hur många gånger som helst.