En taiwanesisk plånbok kontra stöldsäkra underkläder i Fastlandskina
Ben Hedges och Jennifer Zeng tar ett gruppfoto med publiken efter en visning av ”Free China” i Taipei den 5 december 2014 till stöd för Hongkongbefolkningens strävan efter demokrati.


I början av december 2014 blev jag, som en av huvudpersonerna i den prisbelönta dokumentären “Free China: The Courage to Believe”, medproducerad av New Tang Dynasty Television (NTD), inbjuden till Taiwan för att vara med på filmvisning i fyra olika städer. Schemat var väldigt pressat och jag var tvungen att resa till alla städerna på tre dagar.

De första två visningarna i Taipei och Taichung var mycket lyckade. Hundratals människor närvarade, de flesta av dem unga fans till Ben Hedges, värden för NTD:s populära program ”A Laowai’s View of China And Taiwan”. Publikens respons på filmen var hjärtlig, och folk blev bestörta över hur det Kinesiska kommunistpartet förföljer Falun Gong-utövare, en förföljelse där de mördas för sina organs skull. Eftersom Taiwan just hade avslutat sina lokala val, där Nationalistpartiet (Kuomintang) led ett stort nederlag, ställde många i publiken frågor om kommunistpartiet. Några av dem bjöd in mig till sina universitet för att föreläsa.

På morgonen den 7 december var vi fortfarande i Taichung. Enligt schemat behövde vi ta snabbtåget till Tainan för att hinna till eftermiddagsvisningen och sedan köra till Kaohsiung för kvällsvisningen.

Vi kom till järnvägsstationen ungefär en halvtimma innan vårt tåg skulle gå. Kevin Lin, en taiwanesisk Falun Gong-utövare, föreslog att vi skulle göra Falun Gongs meditationsövningar medan vi väntade.

Lade öppet ifrån sig pengar och iPhone

Vi gick ut från vänthallen till det lilla torget utanför. Jag satte ner mitt bagage mot betongmuren vid sidan av ett litet parkområde. Jag såg sedan hur Kevin tog fram sin iPhone 6S och lade den på betongmuren för att spela musiken som ackompanjerar övningarna. Han tog sedan fram sin plånbok, sina nycklar och andra små saker från sina fickor, lade dem på barriären, och slöt sedan sina ögon för att börja övningarna.

För honom var allt detta väldigt naturligt och han gjorde det utan att tänka. Som Fastlandskines blev jag dock förbluffad: det var så många människor som gick fram och tillbaka över torget. Var han inte orolig över att någon skulle ta hans plånbok eller hans nya, dyra iPhone?

Kevin lade uppenbarligen inte alls märke till min oro för hans saker. Med slutna ögon och ett fridfullt ansikte fortsatte han att göra övningarna. Det verkade som om min oro helt enkelt var obefogad.

Efter visningen på National Sun Yat-Sen University i Kaohsiung ställde många i publiken frågor om kommunistpartiet. Jag tänkte på min upplevelse på morgonen vid järnvägsstationen och kunde inte motstå att berätta en hemlighet, som jag aldrig tidigare hade berättat för någon, för de omkring 400 studenter i publiken.

Mamma sydde in pengar i trosorna

Det var för exakt 30 år sedan. 1984 kom jag in på Pekings universitet, det finaste universitetet i Kina. Jag var tvungen att resa tusentals kilometer med tåg från min hemstad i Sichuanprovinsen till Peking. Innan jag reste sydde min mamma en liten ficka i mina trosor, lade pengar inuti och sydde sedan ihop fickan med tråd så att ingen skulle kunna ta pengarna utan att först lossa sömmen. Min mamma påminde mig om och om igen att vara försiktig och att ta god hand om pengarna, som skulle räcka till min försörjning i två månader innan min mamma kunde skicka mer (det var normalt i Kina att föräldrarna försörjde sina barn när de gick på universitetet, då det på den tiden inte fanns någon möjlighet alls för universitetsstudenter att ha någon inkomst).

Efter 36 sömnlösa timmar på ett hårt tågsäte kom jag utmattad fram till Pekings universitet. Universitetsområdet myllrade av alla slags människor. Varje fakultet hade ett bås fullt med äldre studenter som var där för att registrera förstaårsstudenterna. En tyst student i andra årskursen blev anvisad att hjälpa mig. Han tog mig till stora hörsalen, där förstaårsstudenterna både kunde skriva in sig och köpa matkuponger.

Min assistent berättade för mig att vi behövde matkuponger för att kunna köpa mat i universitetsmatsalen. Det var bra att köpa matkuponger för minst en månad, eftersom kupongerna inte såldes varje dag. Han stod sedan bredvid och väntade på att jag skulle köpa kuponger innan han kunde ta mig till andra delar av universitetsområdet.

Jag tittade mig omkring för att se om det fanns någon toalett i hörsalen. Som en blyg, 17-årig flicka var det helt enkelt för genant för mig att säga till en okänd ung man att jag inte kunde ta fram pengarna eftersom de var insydda i mina trosor.

Kallsvetten började rinna ner för ryggen på mig. Jag har aldrig glömt hur extremt generad jag kände mig i det ögonblicket.

”Stöldsäkra underkläder” till salu på nätet

Många år senare upptäckte jag att en speciell typ av underkläder såldes i affärer och på internet. De hade en ficka med dragkedja där man kunde förvara pengar. När man stoppat ner pengarna kan man stänga fickan med blixtlåset och få en tillräckligt säker plats. Pengarna var mycket enklare att ta fram, även om man fortfarande behövde hitta en toalett för att göra det. Jämfört med fickan som min mamma sydde ihop med tråd så var den dock mycket mer ”avancerad” och kunde användas om och om igen. Vi kineser har mycket ”visdom”!

De här underkläderna med en ficka med dragkedja säljs nu i stor skala som kommersiell produkt, under benämningen ”Stöldsäkra underkläder”.

Kan ni föreställa er hur många tjuvar det finns i Kina?



”Varför är det så mörkt ute”, pojkens ögon stals.

Enligt rapporter i kinesiska medier kidnappades på kvällen den 24 augusti 2013 en sexårig pojke, Bingbing från Fenxi län i Shanxiprovinsen. Han hittades senare med hornhinnorna borttagna. Det som fanns kvar av hans två ögonglober låg kvar på marken. När Bingbing vaknade upp på sjukhuset var det första han sade: ”Varför är det så mörkt ute?” Den stackars lilla pojken visste inte att hans ögon hade blivit stulna!

Den 27 augusti 2013 försvann Yuqi He, andraårselev på Qimings grundskola i Chenzhou, Hunanprovinsen. Hans klasskamrater sade att de såg honom föras bort av två män. Hans familj letade desperat efter honom, bara för att finna hans döda kropp övergiven utanför en allmän toalett vid en bensinstation den 8 september. Hans bröstkorg var tom – hans organ hade avlägsnats.

Efter att i februari 2012 ha legat medvetslös på ett hotellrum i fyra dagar i Dongguan, en förort till Shenzhen, en storstad i södra Kina, vaknade en man vid namn Su upp med svåra smärtor i magen. Efter undersökning på sjukhuset fick han veta att en av hans njurar hade tagits bort.

Su fick en av sina njurar stulna i Dongguan, i Guangdongprovinsen.

2004 fick Gao Jing, en 18-årig kvinna från staden Yan’an i Shaanxiprovinsen, sin mjälte borttagen på Ganquans länssjukhus. Åtta år senare, 2012, fick hon efter en läkarundersökning veta att hennes vänstra njure saknades. Gaos familj tog henne till ett rättsmedicinskt centrum i Lantu för att få henne undersökt. Följande konstaterades: ”Kopplingen mellan borttagandet av Gao Jings njure och läkaroperationen i Ganquans länssjukhus kan inte uteslutas.” Detta kan betyda att läkaren, samtidigt som han genomförde mjältoperationen på Gao, utförde lite ”extraarbete” genom att också ta bort hennes njure.

Gao Jing, från Yan’an i Shaanxprovinsen fick sin vänstra njure stulen vid en mjältoperation på Ganquans länssjukhus.

Börjar med en slant slutar med människoorgan

Ovanstående exempel visar å ena sidan att de statligt sanktionerade, storskaliga organstölderna på levande Falun Gong-utövare i dagens Kina har pågått i åratal, och å andra sidan att ”civila stölder” har gått från stölder av plånböcker till människoorgan.

Jag flydde från Kina till Australien 2001, efter att ha genomlidit ofattbar förföljelse i Peking för att ha utövat Falun Gong. I Australien fick jag ofta frågan, ”Vad är den största skillnaden mellan Australien och Kina?”

Mitt svar har alltid varit, ”I Australien kan man lita på en främling på gatan. I Kina kan man definitivit inte det.”

Efter min resa till Taiwan, om människor skulle fråga mig om den största skillnaden mellan Taiwan och Fastlandskina, så skulle mitt svar bli, ”I Taiwan kan man lämna sin plånbok på marken och sluta ögonen för att meditera, medan man i Kina behöver sy in sina pengar i underkläderna innan man reser.”

Folk nickar förstående när jag talar om skillnaderna mellan Australien och Kina. Jag tvivlar emellertid på om australiensare eller taiwaneser, som aldrig har upplevt hur det faktiskt är att leva i Kina, verkligen kan förstå tragedin i att inte kunna lita på en främling, eller att behöva gömma pengarna i underkläderna.

Värdesätt det ni har

Varje gång efter att Free China visats i Taiwan, när jag tittar ut över den applåderande publiken, vill jag alltid säga till dem från botten av mitt hjärta, ”Kära, godhjärtade mäniskor i Taiwan, var snälla och värdesätt det ni redan har, och bli inte bedragna av kommunistpartiet. Välstånd och makt har alltför ofta uppnåtts genom att offra intressena för majoriteten av det kinesiska folket, vilket allvarligt har underminerat vår gemensamma framtid. Den typen av ’framgång’ kommer aldrig att vara länge!”

Jag delar ofta med mig av en annan tanke till dem: ”När man ansöker om ett kreditkort i Väst så tar banken självklart kreditupplysningar. Men när vi genomför stora affärer med kommunistregimen så kollar vi konstigt nog inte upp dess historia. Om vi kontrollerade bara lite, så skulle vi upptäcka att partiet har en historia av dödande, utan respekt för heder, principer, eller ens att följa sina egna löften eller lagar. Kommunistpartiet har en lång blodig historia och är ansvarigt för 80 miljoner kinesers död, och man har aldrig betalat tillbaka sina skulder. Om vi bedömer saker utifrån bankens standarder vid utfärdande av kort, skulle vi då kunna utfärda något kort till en så brutal regim som kommunistpartiets?”

Efter att ha sett Free China i Taichung ställde sig Wang Ming-I, en journalist på Taiwan People’s News, upp och sade, ”Det var verkligen rörande. Jag hoppas att president Ma Ying-jeou kan se den här filmen. Om de vore här, ”(om de skulle kunna se igenom kommunistpartiet för vad det är), skulle både Nationalistpartiet och Taiwan kunna räddas.”

engelska.