En specialagents erkännande
En civilklädd agent som sågs i Shanghai-området februari 2006. (Foto: Epoch Times)


En kinesisk mans personliga berättelse om hur han utbildades till en känslokall hemlig agent, hur han så småningom omvärderade sitt yrke och gick ur kommunistpartiet. Nu har han samlat in stora mängder information om agentorganisationen för att kunna avslöja dess brottsliga verksamhet.

Jag fick bra betyg på högskoleprovet efter gymnasiet. Mina föräldrar ville att jag skulle gå på en bra högskola och de fick tips om ett visst institut för internationella relationer. De spenderade mycket pengar på att muta några tjänstemän och lyckades få in mig på
institutet. Jag trodde det var en bra högskola, men när jag började där fick jag veta att det var en institution som tränade spioner och specialagenter.

Då var det för sent att hoppa av och eftersom jag ändå hade påbörjat det hela tänkte jag att jag lika gärna kunde härda ut. Tänk inte ens tanken att hoppa av ett sådant ställe. Om jag verkligen hade försökt skulle resten av mitt liv blivit förstört.

Nu var jag alltså involverad och kunde inte avsluta det, så det enda jag kunde göra var att jobba hårt med mina studier och min träning. Jag tog examen från institutet med hedersbetyg.

Jag berättade inte för mina föräldrar vad institutet verkligen handlade om, eftersom jag var orolig för att de skulle känna sig besvikna. Vilka föräldrar skulle vilja att deras barn gick på en sådan skola och utföra den typen av arbete efteråt? Det var inte deras avsikt att skicka mig till ett sådant ställe. Om de från början vetat om vad det var för något, skulle de säkerligen inte försökt få in mig.

Faktum var att jag föraktade yrket som specialagent redan under min barndom. Jag tyckte det verkade smärtsamt att leva ett dubbelliv och inte kunna säga sanningen ens till sin familj. Ironiskt nog gav jag mig in på en väg som jag inte velat ha och tog ett jobb som jag verkligen avskydde.

Strax efter examen tilldelades jag en arbetsplats och alla mina klasskamrater sändes till arbeten på olika platser. Några åkte utomlands för att arbeta på kinesiska ambassader. Man behöver knappast nämna att de alla involverades i underrättelsearbete. Jag frågade dem aldrig om deras arbeten och även om jag hade gjort det skulle de inte berättat eftersom det inte är tillåtet. Långsamt förlorade vi kontakten med varandra.

När jag senare en gång åkte hem kunde jag inte längre behärska mig och jag berättade för mina föräldrar att jag blivit en specialagent. De blev båda överraskade och upprörda. De vände sig till sina kontakter igen och använde mutor för att få in mig på en säkerhetsavdelning. Trots att jag inte tyckte om jobbet arbetade jag hårt för jag ville inte svika mina föräldrar som kämpat för min uppväxt och satsat så mycket pengar på att hitta ett jobb åt mig. Därför önskade jag tjäna mer pengar så att de skulle få ett bekvämt liv.

I mina överordnades ögon var jag smart och jag gjorde en del saker mot mitt samvete. Strax efter att jag börjat blev jag därför befordrad. Det var vid tidpunkten för när förtrycket av Falun Gong just hade satt igång.

Vid den tiden var jag inte direkt inblandad i undersökningen och förföljelsen av Falun Gong, men en av mina kompisar sade till mig att Falun Gong inte är som tv sade att det var. Förutom det sade ingen annan något sådant till mig, då vårt arbete krävde att vi aldrig skulle ifrågasätta det våra chefer sade åt oss att göra. Vi kunde inte ha något oberoende tänkande och vi levde som grisar och hundar, eller ännu värre. En dag skrev ”free angel” –  en av mina internetvänner, en artikel med titeln ”Så kallad protest från hundtillståndet”. Jag skrattade efter att ha läst den. Fastän jag kände mig sårad så skrattade jag, jag erkände för mig själv att artikeln hade en poäng. Det är verkligen sant att specialagenter är mindre värda än hundar. Vi blir till och med smickrade om någon kallar oss hundar.

Våra liv är deprimerande och smärtsamma. Vi får mycket pengar, men tvingas göra saker som till och med grisar och hundar inte skulle vilja göra. Vi kan förråda vem som helst, inklusive vårt samvete och våra vänner. Om man sa till oss att gå med i en organisation med dold identitet så måste vi göra det. Trots utmärkta personliga relationer med någon så är vi tvungna att lyda order från våra chefer och hålla oss till partiets natur. Jag har erfarenhet av att ha dödat två kollegor efter att de slutfört sina uppdrag och inte tilläts läcka några hemligheter. Jag ville inte döda dem, de var trots allt mina kollegor, men om de varit kvar i livet så skulle ingen ha kunnat hindra dem från att avslöja de skumma affärer de beordrats att göra. Så de offrades. Jag stålsatte mitt hjärta och dödade dem med mina bara händer. Jag mådde illa efteråt. Jag är inte en människa! Det jag gjort diskvalificerar mig som människa tänkte jag. Jag mådde verkligen illa när jag utförde morden. Men det är mitt jobb och jag måste göra det. Även om inte jag hade gjort det så skulle någon annan fått order om att göra det. Om jag vägrat göra det så skulle jag fått ta konsekvenserna och jag skulle ha blivit dödat, även om sådana händelser är ovanliga. Vem vet när jag också skulle blivit dödad, av mina överordnade eller kollegor?! Det är helt enkelt så det här jobbet är.

Familjerna till dem jag dödat visste inte vart deras älskade hade tagit vägen. Jag skickade regelbundet lite pengar till dem i offrens namn. För mig var det ett sätt att friköpa mig själv.

Några år gick och jag blev först avdomnad och okänslig och förvandlades sedan till en kallblodig agent, samtidigt som min mänskliga natur försvagades. Senare ombads jag att övervaka internet, särskilt angående Falun Gong. Exakt när jag ombads att göra detta kan jag inte berätta just nu, eftersom jag då skulle försättas i fara.

I början förstod jag inte dessa Falun Gong-utövare och hade ingen aning om vad de höll på med. Jag trodde verkligen att det var som det sades på tv. Efter en tid insåg jag att de var verkligt godhjärtade, i motsats till vad jag trott. Trots det fortsatte jag att svära åt dem på internet och trakasserade dem på alla möjliga sätt genom att till exempel skicka meddelanden, posta kränkande anmärkningar, skicka trojanska hästar med e-post, skadliga länkar och så vidare. Olyckligtvis var det en del människor som föll i mina fällor och avslöjade sina riktiga IP-adresser. Som en följd blev några internetanvändare som brutit igenom blockaden arresterade. Vid den tiden kände jag mig upprymd.

Som en erfaren agent behövde jag naturligtvis inte göra dessa saker egentligen, då ansvaret för detta låg på den yngre personalen. Jag var verkligen galen då och levde ut detta genom att störa internetkommunikationerna. Jag kände mig värdelös, och förutom att i tysthet döda folk och leva i världen som ett spöke visste jag inte vad för nytt jag kunde göra. Jag använde mitt irrationella och vansinniga beteende som en ventil för min ilska mot den här världen. I ögonen på mina överordnade gjorde jag detta för att jag var lojal mot partiet och staten, vilket gjorde att de litade på mig ännu mer.

En dag använde jag ”majia” som mitt ID och skickade ett textmeddelande med en Trojansk häst till XXX från Qingxin-forumet. Hon var vaksam och föll inte för det. Vid den tiden använde jag samma ID för att skicka Trojanska hästar till många nya forum-medlemmar. Hon såg igenom mina knep och exponerade dem. Så mitt ID blev ogiltigt. Jag brydde mig egentligen inte eftersom det var mitt jobb. Jag förlorade ”majia” men kunde fortfarande registrera ett nytt. Det var inga problem så länge som mitt interna ID inte togs bort. Jag skickade ett annat meddelande till henne, med ett annat ID. Jag låtsades vara en Falun Gong-utövare när jag skrev till henne. Vi samtalade några dagar, men jag fick inte någon information från henne. Besviken ändrade jag mitt ID igen och började publicera attackerande uttalanden på forumet, vilka hon tålmodigt tog bort. Sedan skickade hon mig ett textmeddelande och därmed fortsatte vi vårt samtal.

Vi berörde många frågor i våra samtal, särskilt meningen med livet. Hon tillrättavisade mina beteenden och sade till mig, ”Jag bryr mig inte om vilket arbete du har. Det är förutbestämt att vi skulle träffas här.” Hon frågade mig om jag hade läst Zhuan Falun  och de Nio kommentarerna. Jag var ärlig och sade att jag inte gjort det. Mitt liv hade varit meningslöst och, utöver mina föräldrar, brydde jag mig inte om någonting. Så jag läste heller ingenting.

Hon sade till mig, ”Om du vill trakassera oss så kommer du inte att lyckas så länge vi finns här, det vet du redan. Vilka meddelanden du än skickar, vare sig det är mjukvaror eller intressanta länkar, så kommer jag inte att klicka på dem. Jag kommer inte att avslöja någon information till dig. Det är lika bra du ger upp. Ingen, inklusive mina föräldrar och vänner, känner till mitt ID på forumet. Jag föreslår att du går och läser Zhuan Falun och de Nio kommentarerna. Kom tillbaka när du läst klart dem, så kan vi diskutera dem. Om du kan övertyga mig i vår diskussion ska jag sluta mina försök att övertala dig. Om du bara vill trakassera oss så blir jag tvungen att fortsätta ta bort dina meddelanden eller begära att ditt ID tas bort.”

På hennes rekommendation skaffade jag mig Zhuan Falun  och de Nio kommentarerna från internet. Jag började med de Nio kommentarerna. Jag var helt skakad efter att ha läst dem. När jag läste den sjätte kommentaren ville jag gå ut ur partiet, men vid den tiden kunde jag inte riktigt besluta mig.

Efteråt läste jag Zhuan Falun. Jag blev väldigt omtumlad och berörd då jag läste den. Jag tyckte så synd om mig själv efter att ha läst den. Varför hade jag inte läst den tidigare, frågade jag mig själv. Om jag hade läst den tidigare så hade jag inte gjort så många dåliga saker. Jag skulle inte ha gjort dem ens om jag hade blivit tvungen att tigga för att överleva.

Jag beslutade mig för att bli en bra människa och gå tillbaka till mitt sanna jag igen. Jag började avvisa de där så kallade partiprinciperna. Faktum är att de där principerna används när partiet vill att människor ska riskera sina liv för dess intressen. För att tala klarspråk, de är till för att få folk att överge sin mänskliga natur och göra saker som inte ens hundar är kapabla till att göra.

Jag samtalade med henne på ett nytt ID och frågade henne om hon ville ge mig en chans. Hon undrade vad jag menade och jag sade att jag menade att jag ville bli hennes pojkvän. Hon avvisade mig utan tvekan och sade, ”Det spelar ingen roll vem du är – om du så är administratören så är svaret ‘nej’ eftersom vår säkerhet måste skyddas.” Faktiskt så ville jag fortfarande få henne att ge mig sin personliga information, men inte för att förråda henne utan bara för att få veta vem hon var. Hon gav mig emellertid inga ledtrådar.

Efter två dagars samtalande beslutade jag mig för att offentliggöra våra online-konversationer och jag publicerade dem på Forumet. Snart följde många meddelanden vilka uttryckte gratulationer riktade till mig. Jag blev verkligen berörd eftersom, förutom mina föräldrar, så hade ingen annan behandlat mig som en människa på länge. Jag bestämde mig för att lämna partiet.

En dag var jag ute med en av mina bästa kompisar, som även var min kollega. Jag kunde inte hålla mig och berättade för honom vad som verkligen försiggick i mina tankar. Jag frågade honom, ”Har du gått ut ur partiet?” Han stannade upp för en sekund och såg mig i ögonen. Jag visste vad han tänkte. Jag klappade honom på axeln och sade: ”Jag har gått ur. Jag litar på dig.” Han höjde sitt glas och såg på mig i minst tio minuter. Till slut sa han med en suck, ”Jag gick ur för sex månader sedan. Jag använde ett påhittat namn. Jag litar på dig också.”

Tårar rann ner för våra kinder. Efter så många år var detta den första gången som vi vågade tala öppenhjärtigt med varandra, trots att vi var bästa vänner.

Sedan sade han: ”Det är inte tillräckligt att bara gå ur partiet. Vi måste gottgöra det vi gjort.” Jag nickade instämmande och sade: ”Låt oss börja med att samla bevis mot deras brott.” Han höll med och tillade snabbt: ”Men vi måste vara försiktiga.” Jag log. ”Vare sig det var i skolan eller på arbetet så vi var båda duktiga. Låt oss använda det vi lärt oss för att samla bevis mot deras brott”, föreslog jag.

Efter det samtalet började vi samla bevis. För oss var insamlandet av bevis hur lätt som helst, eftersom det är det vi sysslat med under alla år. Så det var inte alls svårt – för oss alltså.

För inte så länge sedan, då jag berättade för mina överordnade att någon blivit illojal, var de endast halvt övertygade. De satte igång en hemlig utredning och ville ta reda på om det var någon inifrån, men de där dumma utredarna kunde inte för sitt liv veta att jag skrattade åt dem i mitt hjärta. Hur skulle de kunna hitta någonting? Skulle jag fortfarande kunna vara kvar i det här jobbet om jag inte varit fullständigt konfidentiell? Jag använde metoderna som de lärt mig för att samla bevis mot dem – det är det som kallas ”vedergällning.”

Faktum är att jag offentliggjort detta för att jag ville varna dem. Att göra dåliga saker får konsekvenser. Jag hoppas uppriktigt att alla mina kollegor skulle kunna börja ett nytt liv genom att ställa tillrätta allt de har gjort.

Nu har vi samlat ett berg av bevis. Igår fick vi genom avlyssning veta att några fler av våra kollegor hade uttryckt att de ville gå ur partiet. Vi blev båda glada över denna nyhet. Det fanns fler som ville lämna mörkret och träda in i ljuset.

Vi kollade också vår överordnade i hemlighet och upptäckte att hon hade sitt pass redo. Hon var orolig för att det kinesiska kommunistpartiet (kkp) skulle falla vilken sekund som helst, så hon ville vara redo att lämna landet när den tiden kom. Men hon hade förmodligen inte tänkt på att det skulle vara för sent när den tiden verkligen kommer.

Varje gång utländsk media avslöjade kkp:s smutsiga knep blev de chockerade, rädda och ursinniga. Deras rädsla för att bli ytterligare exponerade ökar varje dag. Faktum är att specialagenter inte är någonting att vara rädd för. Allt de är kapabla till är att göra dåliga saker i smyg. Grundaren av Falun Gong har nyligen talat öppet till dem och jag har valt det här tillfället för att publicera min bekännelse. Några av dem är vansinniga efter att de insett att deras dagar är räknade. Men vad är det för mening med att bli vansinnig? Att bli vansinnig kan inte rädda förbrytare från deras bestämda öde.

Slutligen vill jag erbjuda ett gott råd till varenda specialagent som gömmer sig inom Epoch Times, Secret China, Minghui, Qingxin, Boxun och andra utländska medier. Kom ihåg mina ord: En dag när kkp inte längre behöver er, det är då ni kommer att dö.

Jag har dödat ett antal specialagenter som slutfört sitt uppdrag och inte längre behövdes. Jag känner skam och skuld över mina fega handlingar och de absurda åren som jag gått igenom. Jag hoppas verkligen att ni kan lära er en läxa från mina erfarenheter och se igenom kkp:s onda natur så att ni kan avsluta detta befängda liv genom att dra er själva bort från den avgrunden. Tveka inte, vänta inte på att jag samlat tillräckligt med bevis mot er och offentliggjort dem, då är det för sent för er.

Jag vet att många av er började med detta jobb, precis som jag, mot er egen vilja. Ingen vill egentligen gömma sig i mörkret varje dag och göra saker som de vet är fel – det är helt enkelt alltför deprimerande. Kliv fram och bli en sann människa! Tänk på era nära och kära och tänk därefter på er själva.

Era chanser blir färre och ni kommer att förlora dem alla om ni fortsätter med att vara oklara i huvudet. Mina kollegor, det finns fortfarande tid om ni ångrar er nu – för er egen skull, om inte för andras.

Original publicerat 18 februari 2006
http://www.theepochtimes.com/news/6-2-18/38342.html