En smärtsam läxa
Solidaritet: Förre sydafrikanske presidenten Frederik Willem de Klerk och den exiltibetanske andlige ledaren Dalai Lama håller varandra i handen under slutskedet av konferensen ”Solidaritet för framtiden” den 5 december 2008. (Foto: Janek Skarzynski/AFP/Getty Images)


För drygt en månad sedan signalerade president Barack Obamas administration att USA inte längre var intresserade av att driva på Kina beträffande mänskliga rättigheter och andra känsliga frågor. Hädanefter skulle alltså ”samarbete” gälla mellan Washington och Peking.

Den kinesiska ledningen i Zhongnanhai svarade med att pressa Sydafrika till att bannlysa Dalai Lama och kräva att en ny internationell valuta ska ersätta dollarn.

Om vi ska vara rättvisa mot den nya administrationen har ”engagemang” – den beteckning som presidenten fortfarande anser gäller för hans Kina-politik – varit den valuta som handlats med under två decennier. President Obama har bara varit mer inställsam, mer ivrig att behaga och mer naiv beträffande kadrerna än hans tre närmaste föregångare. Denna nyansskillnad är emellertid det som fått det kinesiska kommunistpartiet att tro att det kan agera utan bestraffning, och även gjort det.

Bush- och Clintonadministrationerna skulle aldrig ha visat upp en så svag fasad mot Peking – och faktum är att ingen av dem gjorde det ens när de var som sämst. Att Obamaadministrationen (per 31 mars) fortfarande inte sagt något om den sydafrikanska bannlysningen av Dalai Lama är väldigt talande.

När man tillåter den siste apartheidpresidenten FW de Klerk att stå för moralen genom att protestera mot utestängningen av Dalai Lama så är det hög tid att omvärdera sin hållning. Sorgligt nog är det vi får istället en spridning av ”engagemangviruset” på världskartan.

Medan presidenten ignorerade KKP:s muskeluppvisning gjorde han ett försök att närma sig den iranska ”mullahkratin”, i sig självt en stor kupp när det gäller en regim som listats av president Bush som en del av ”ondskans axelmakter”. Obama gjorde dock inget försök att nå direkt ut till det iranska folket, som lidit långt mer än någon annan på planeten under tyranniet i Teheran. Istället gav han ”Islamska republiken” en legitimitet som ingen av hans föregångare gjort på närmare tre decennier.

Tyranniets respons var snabbt och föga överraskande: Tack så mycket, ge oss nu mera.

Samtidigt förbereder sig kommunistpartiets nordkoreanska koloni för att testskjuta en missil som kan nå USA, samtidigt som man håller två amerikanska journalister som fångar – och Washingtons tystnad är öronbedövande.

För dem som minns Carteradministrationen är alltihop kusligt bekant: en ny president som försöker bryta sig loss från det förflutna och nå ut till våra fiender – en brist på förståelse för hur farliga dessa fiender är och en vägran att ta ställning trots att tidigare uppvisad svaghet har lett till äventyrligt beteende från nämnda fiender. Men till och med Carter förenade sina olyckliga geopolitiska ställningstaganden med ett genuint intresse för mänskliga rättigheter och kring de förtrycktas värdighet. Något sådant hittar man inte i Obamas administration.

President Carter skördade vad han sådde i Afghanistan och Iran. Den här presidenten kommer sannolikt att få se liknande resultat av sin svaghet i Taiwan, Korea och Mellanöstern – om han har tur kommer konsekvenserna att bli kvar så långt borta för tillfället.

Det finns dock även i detta fall ett ljus i mörkret.

Carter tillträdde 1977 efter att ha besegrat republikanen Gerald Ford, som hade sin föregångare Richard Nixons policy om avspända relationer som ett ok på axlarna. Denna avspändhet var i många aspekter en utdömd politik, som säkerligen gett Sovjetunionen välbehövligt andningsutrymme och en chans att föra fram sina positioner utomlands på USA:s bekostnad.

På hemmaplan var detta en av många saker som fick väljarna att fly från det republikanska partiet. De fyra åren utanför makten gav dock, tillsammans med Carteradministrationens misstag, republikanerna möjligheten att själva ta på sig antikommunistrollen, vilket man gjorde 1980 under Ronald Reagan. Resten är, som man säger, historia.

På samma sätt återhämtar sig republikanerna 2009 från en djup baksmälla från ”engagemanget”. Än en gång ger Obamaadministrationen partiet chansen att ta antikommunistrollen. Frågan är, kommer de att göra det?

För dem av oss som är ivriga efter att se det kinesiska, iranska och koreanska folket ta tillbaka sina länder kommer det att bli fyra svåra år. Om vi emellertid nyttjar tiden till att säkerställa att folk i den demokratiska världen är medvetna om de växande farorna – och behovet av att konfrontera dem – då kan tiden trots allt bli produktiv. Med tillräckligt hårt arbete skulle vi kunna få fram det antikommunistiska ledarskap som så desperat behövs, och till slut se friheten komma till de mörka diktaturerna i världen.

 

D.J. McGuire är grundare av China e-Lobby och författare till boken Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/14574/