En skrämmande historisk upptäcktsresa
Jung Chang skrev "Mao: Den sanna historien" tillsammans med sin make, den kända brittiska historikern Jon Halliday. (Foto: Mingguo/The Epoch Times)


Jung Chang är mest känd för biografin ”Mao: Den sanna historien”, som hon skrev tillsammans med maken och historikern Jon Halliday. I en intervju med Epoch Times berättar Chang om den resa det innebar att skriva denna banbrytande bok.

– Fastän Mao är en viktig person i Kinas nutida historia, en man som påverkade generationer av kinesers liv och orsakade åtskilliga storskaliga katastrofer, är det mycket som inte är känt om honom, sade Chang om vad som ledde henne att skriva boken.

Genom sina ansträngningar att avslöja gåtan kring Mao, hoppades Chang kasta ljus över orsaken till galenskapen under revolutionsperioden och identifiera roten till denna nationella tragedi. Hon kände att det var nödvändigt att få fram den historiska sanningen.

Det tog mindre än två år för henne att skriva ”Vilda svanar: Tre döttrar av Kina”, medan det tog tolv år för Chang och hennes make att slutföra ”Mao: Den sanna historien”. Merparten av arbetet bestod av forskning, då de var fast beslutna att skriva en biografi baserad på förstahandsinformation; framför allt erfarenheter ur det verkliga livet, dokument från den tiden och historiskt material.

De sökte igenom arkiv i 28 länder, bland andra Ryssland, Albanien, forna Östtyskland, USA, Storbritannien och Vatikanstaten, där de hittade en hel del opublicerad information. De intervjuade 116 vittnen som var med på den tiden, 159 ledare som hade kontakt med Mao, 34 av Maos släktingar och vänner samt 18 personer som ingick i Maos personliga stab.

Den ursprungliga sammanställningen var fem gånger så tjock som den slutligen publicerade boken. Den första versionen innehåller detaljerade redogörelser av hur de kom fram till sina slutsatser och är mer ämnad åt vetenskaplig forskning, förklarar Chang. Paret summerade därför sina fynd i en enklare och mer tillgänglig version för allmänheten.

”I Mao: Den sanna historien” finns en aldrig tidigare publicerad memoar över Yang Kai-Hui, Maos andra hustru. Kai-Hui övergavs av Mao 1927 och avrättades av nationalisterna 1930. Hennes brev upptäcktes bakom en takbjälke 1999.

Chang var glad att kunna ta del av breven, vilka fortfarande anses mycket känsliga och som till och med Maos överlevande familj inte har sett. Kai-Huis brev är fulla av förtvivlan och längtan efter Mao, och ilska över att han övergav sin familj. Breven avslöjar också att Kai-Hui, som hade tagit till sig kommunismen, förlorade sin tro på dessa ideal eftersom Mao insisterande på att ha ihjäl sina opponenter.

Efter tolv års forskning insåg Chang att hennes tidigare förståelse av Mao hade förändrats mycket. Genom att ha levt under Maos styre och skrivit ”Vilda svanar”, trodde hon sig ha en bra förståelse. Men nästan varje dag hittade hon i sin forskning nya häpnadsväckande fynd. Det var en spännande upptäcktsresa för henne och hennes make. De gjorde sina forskningar separat. Chang tittade efter kinesiskt material medan Halliday forskade i material på engelska och andra språk. Fastän hennes första intryck stannade kvar, vidgades hennes bedömning.

Under den japanska ockupationen stred Mao inte med japanerna. Han förlitade sig på att japanerna stred mot Chiang Kai-shek, och förväntade sig därefter att Stalin skulle komma in. Efter 1945 invaderade en rysk trupp på 1,5 miljoner soldater nordöstra Kina, och bidrog med vapen och utbildning för att hjälpa Maos kamp mot Chiang Kai-shek. Detta är sanningen om hur Mao erövrade Kina 1949. Mao var skicklig på att utnyttja sina rivalers och motståndares svagheter för att nå sina mål. Han tackade till och med japanerna för att de hjälpte honom att ta över Peking.

Det katastrofala ”Stora språnget”, berodde enligt Changs och Hallidays slutsatser inte på en övernitisk tillämpning av Maos ideologi eller Maos bristande kunskaper i ekonomi, så som den vedertagna uppfattningen gör gällande. Orsaken var Maos mål att dominera världen genom att bli ledaren för en militär supermakt. Kina exporterade stora mängder jordbruksproducerade produkter och livsmedel för att köpa dyra och avancerade moderna krigsvapen. Detta skulle sedan förorsaka den mest förödande svälten i historien, vilken orsakade 38 miljoner människors död.

Mao var mycket väl medveten om att folk svalt till döds men sade med tillförsikt till sin stab att inte frukta att folk dör. Han sade att döda människor kan öka landets produktivitet. Mao nämnde också att han fortfarande hade många kampanjer på gång i sitt sinne, och om alla kampanjer genomfördes, skulle uppskattningsvis halva den kinesiska befolkningen dö.

Förutom de 38 miljoner som svalt till döds, dödades uppskattningsvis 27 miljoner människor under Maos 27 år vid makten. Enbart Kulturrevolutionen resulterade i över tre miljoner dödade. Eftersom Chang personligen upplevt Kulturrevolutionen anser hon sig säker på att dödssiffran är högre än tre miljoner. Rivaler, familjemedlemmar, bönder, stadsbor, soldater och livslånga allierade var alla offer för Maos ambitioner och paranoia.

Chang berättar för Epoch Times att när hon var barn dyrkade hon Mao, precis som så många andra barn. Efter att Kulturrevolutionen hade påbörjats 1966, såg hon emellertid med egna ögon det obeskrivliga våld och den brutalitet som utövades i Maos namn, och att det förekom överallt hennes omgivning. Det var då han började betvivla Maos helighet. Vid den tiden vågade hon inte att fördjupa sig vidare i detta; men undrade för sig själv: Om socialist-Kina är himlen, hur är det då ut i helvetet?

Vid den tiden gav hon Maos trupper och Qing Jiang skulden för katastrofen. 1974 såg hon ett foto på Mao och Jiang i en amerikansk tidskrift; bildtexten sade att Jiang var Maos ögon, öron och mun. Utifrån detta insåg hon att Mao var ansvarig för tragedin. Det tog henne åtta år att våga möta sanningen och fördöma Mao. I en miljö där alla är hjärntvättade är det mycket svårt att identifiera den faktiska sanningen.

Genom att leva under den kinesiska kommunistregimen är många än i dag oförmögna att se eller känna till den verkliga situationen, beklagar Chang. Det finns ingen pressfrihet, informationen är begränsad och många böcker, dokument och material har eldats upp. Tack vare att hon bor utanför Kina och har tillgång till utlandsinformation om kommunismens förestående kollaps, krossas alla myter som hon hade accepterat och hon är nu förmögen att kunna söka efter sanningen.

– Vi borde beundra en rättfärdig person som har hög moral, säger Chang.

Hon ger rådet att Mao inte bör dyrkas, eftersom han kom till makten genom hemliga och sluga metoder, och anser att de synder han begått gör honom avskyvärd.

Mao var en brutal diktator och en skurk, berättar Chang, han njöt av att implementera en Stalinliknande utrensning av miljoner människor för att nå sina personliga mål. Ingen kunde oskadd undfly Maos hänsynslösa och oövervinnliga svek och manipulation.

Chang påpekade också att den statssanktionerade terrorn användes för att kontrollera och bedra det kinesiska folket. Under Maos styre vågade människor inte ens tänka och man accepterade helt enkelt vad som sades till dem.

Begränsning av informationsfriheten var också en viktig faktor. Under Maos period fanns det ingen religiös tro, traditionell kultur förstördes och endast regeringskontrollerad media tilläts. Det fanns en allvarlig brist på andlig näring. Genom att i årtionden leva i en sådan miljö blir folk lättmanipulerade. Till och med i dag kan tänkesättet hos Fastlandkineser förefalla absurt och svårt att följa för många som bor utanför Kina

Även så här långt efter Maos död är kritik av honom tabubelagd. Changs ”Vilda svanar” är förbjuden i Kina såväl som ”Mao: Den sanna historien”.

Det rapporteras dock att allt fler exemplar av Changs bok om Mao når det kinesiska folket och att allt fler läser den fastän den är förbjuden i Kina. Genom att inse historiska fakta om den katastrof som Mao lade på det kinesiska folket, kan vi mycket väl förhindra att en sådan tragedi återupprepas.

Engelsk version: http://en.epochtimes.com/news/8-1-22/64440.html

Kinesisk version: http://epochtimes.com/gb/7/12/11/n1937844.htm