En separation - Iransk filmpärla som fängslar
Regissören för filmen "A Separation (Jodaeiye Nader az Simin)", Asghar Farhadi (t.v), och skådespelarna anländer på röda mattan för den 84:e Oscarsgalan den 26 februari 2012 i Hollywood, Kalifornien. (andra fr. v. till höger) Peyman Maadi, oidentifierad gäst, Leila Hatami och oidentifierad gäst.(Foto: AFP/Joe Klamar)


  • Produktionsår: 2011
  • Produktionsland: Iran
  • Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
  • Alternativ titel: A Separation
  • Regi: Asghar Farhadi
  • Medverkande: Peyman Moadi, Leila Hatami, Sareh Bayat, Shahab Hosseini, Sarina Farhadi, Ali-Asghar Shahbazi m fl.
  • Kommer ut: 120328

Årets vinnare av oscarstatyetten för bästa icke-engelskpråkiga film griper långsamt tag om en med sitt intelligenta manus och släpper sedan inte taget ens efter den är slut.

Det gifta paret Nader (Moadi) och Simin (Hatami) har bestämt sig för att separera, eftersom Simin vill emigrera medan Nader ser detta som omöjligt då han måste ta hand om sin far (Ali-Asghar) som har Alzheimers. Separationen görs svårare då paret dessutom har en dotter, Termeh (S. Farhadi). Så frågan är om hon ska följa med sin mamma eller stanna kvar hos sin pappa. Nader anställer sedan den religiösa Razieh (Bayat) att ta hand om sin far. Då Razieh både är gravid och dessutom måste ta hand om sin egen dotter, slutar det snart med att Naders far blir misskött av henne. Ett bråk mellan Nader och Razieh slutar med att Nader anklagas för mord på Raziehs ofödda barn, medan hon anklagas för misshandel av Naders far.

Detta låter kanske inte särskilt spännande, men den här filmen kan lätt mäta sig med vilken John Grisham-filmatiseringen som helst. Karaktärerna drivs av sin egen rädsla. De har egentligen ställt till det för sig själva och är fullt medvetna om det. För att försöka täcka upp för sina egna misstag, ljuger de och kommer med halvsanningar. Och när rättssystemet dras in kan dessa lögner och halvsanningar få svåra konsekvenser. Men då är det för sent att backa.

Efter jag sett denna film, gick jag och funderade på den i flera dagar, vilket ofta är ett tecken på att man sett en riktigt bra film. Det som slog mig mest, var hur välregisserad filmen är. Den börjar lite halvsegt med en rad triviala situationer. Dessa små trivialiteter kommer dock att vara viktiga senare i filmen. Man sitter och frågar sig själv vad som hände i de tidiga scenerna, men eftersom man inte var särskilt uppmärksam, blir det svårt att komma ihåg. Detsamma gäller karaktärerna i filmen; de var inte heller uppmärksamma på vad som hände, så de har svårt att dra sig till minnes hur det egentligen låg till. Farhadi gör det alltså, med enkla medel, lätt för åskådaren att relatera till karaktärerna i filmen.

Manuset är svårslaget. Dialogen känns så nära verkligheten att man ibland undrar om skådespelarna improviserat. Detta är, så klart, inte fallet; filmen hade även en oscarnominering för bästa originalmanus. Och akademin delar inte ut de nomineringarna till vilka filmer som helst. En av de bästa sekvenserna i filmen är när Nader, Razieh och Raziehs man, Hodjat (Hosseini) står framför domaren och bråkar med varandra. Nader uppträder, trots situationen, rationellt och lugnt, medan Hodjat är frustrerad och svär och skriker. Det är en väldigt stark scen.

För er som tvekar inför att se en iransk film, kan jag säga som så att detta är en film som hade funkat på vilket språk och i vilken kultur som helst. Skådespelarna är lysande. Regin är superb. Manuset hamnar utanför skalan. Kort sagt är detta en klockren femma.