En månad kvar - dags att förbereda sig för valet
Den 19 september är det val i Sverige och du kan välja vilka som ska sitta här. (Foto: Melker Dahlstrand.)


Med knappt en månad kvar till valet den 19 september är det dags att börja fundera på hur man ska rösta. De som bestämt sig kan redan nu brevrösta från utlandet, om en vecka går det att rösta på en svensk ambassad och om två veckor börjar förtidsröstningen i Sverige. I valet står man inför tre val: val till riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige.

Landstingsfullmäktige utser personer till landstinget eller regionen vars främsta ansvarsområde är hälso- och sjukvården och i andra hand lokaltrafik och kulturfrågor.

Kommunfullmäktige är den demokratiskt valda församlingen på kommun nivå, som utser personer till kommunstyrelse och facknämnder. Kommunerna har enligt lag ansvar för socialtjänst, vård och omsorg av äldre och funktionshindrade, barnomsorg, förskola, offentliga skolor, byggfrågor, miljö- och hälsoskydd, renhållning, räddningstjänst, vatten och avlopp samt säkerheten i sin respektive kommun. All annan verksamhet såsom fritidsverksamhet, kultur, bostäder, energi, näringsliv och flyktingmottagande bedriver kommunerna på frivillig grund.

När det pratas om val i nationell media menar man oftast valet till riksdagen. Sveriges riksdag sägs vara landets lagstiftande makt, Sveriges högst beslutande organ och den viktigaste demokratiska församlingen i landet. Vissa hävdar att riksdagen stiftar alla Sveriges lagar men detta gäller inte de lagar som är bundna av en EU-förordning efter EU-folkomröstningen 1994 och riksdagens godkännande. Andra viktiga uppgifter är att utse statsministern som får i uppdrag att bilda regering och att fastställa statsbudgeten utifrån regeringens budgetproposition. Riksdagen är också representerad i internationella organ såsom Europarådet, Europeiska union, Nordiska rådet och Förenta nationerna.

För att ett parti ska få plats i riksdagen krävs minst fyra procent av rösterna vid ett val, eller tolv procent av rösterna i någon valkrets (oftast respektive län eller storstad). Partier representerade i Sveriges riksdag idag baserat på valresultatet 2006: Socialdemokraterna(35,0 procent), Moderaterna (26,2 procent), Centerpartiet (7,9 procent), Folkpartiet (7,5 procent), Kristdemokraterna (6,6 procent), Vänsterpartiet (5,9procent) och Miljöpartiet (5,2 procent).

Även om Sverige har sju partier så har politiken karaktären av ett tvåpartisystem eftersom det i mångas ögon bara finns två regeringsalternativ. Detta kallas för blockpolitik och har pågått i flera decennier mellan det som numera kallas det röd-gröna blocket; Socialdemokraterna-Vänsterpartiet-Miljöpartiet, och det borgerliga blocket, som kallar sig Alliansen sedan 2006; Moderaterna-Centerpartiet-Folkpartiet-Kristdemokraterna.

En kort analys av de båda alternativen, baserad på information från hemsidorna, www.rodgron.se och www.alliansen.se: Efter att mycket av den politiska retoriken och partiernas egna framgångshistorier rensats bort kvarstår främst en skillnad i investeringar och inkomster. De rödgröna vill investera i aktivitetsersättning, utbildning till alla, bostäder, infrastruktur och sjukvård. Alliansen vill investera i sänkta arbetsavgifter, lägre företagsskatt, högre utbildning och öka valmöjligheter. Detta ska finansieras med höjda skatter för rödgrönt och goda statsfinanser för alliansen.

Blockpolitiken uppskattas inte av alla. Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör på DN och Expressen, skrev i DN under rubriken “Blockpolitikens retorik förolämpar medborgarna”. “Det som är bestående i Sverige har skett i samverkan mellan blocken – den stora skattereformen, pensionsreformen och åtstramningen av de offentliga finanserna. Med stabila och radikala åtgärder över blockgränsen skulle Sverige gå en fantastisk framtid till mötes”. Enligt honom förväntas vi “välja mellan ett samhälle där de lyckade bestraffar dem som har problem” eller ett “där staten lägger en död hand över alla ansträngningar”.  Hans analys är att “de partier som får särklass flest negativa omdömen” “får ett oproportionerligt inflytande i regeringsalternativen som står till buds”.