Nu när julen börjar närma sig är det dags att dra fram alla de där julfilmerna som producerats under åren. Detta kan vara ett bra tidsfördriv medan man väntar på tomten, eller medan man smälter maten. Jag har försökt tipsa om så skilda filmer som möjligt, så att alla ska kunna ha något kul att titta på.
Först har vi de klassiska komedierna ”Ensam Hemma” (”Home Alone”, Chris Columbus, USA, 1990) och ”Ensam Hemma 2: Vilse i New York” (Home Alone 2: Lost in New York”, Chris Columbus, USA, 1992). Finns det något roligare än att se två korkade bovar få stryk av en smart liten grabb? Nej, inte på julafton i alla fall.
Vill man se något svenskt, ska man se Kjell Sundvalls roande spinn på den så kallade jullyckan, ”Tomten är far till alla barnen” (Sverige, 1999). Första gången jag såg den skrattade jag nästan så jag kiknade när Peter Habers karaktär spöar upp ”tomten” inför en stor samling vidögda barn.
Den största amerikanska julklassikern är ”Livet är underbart” (”It’s a Wonderful Life”, Frank Capra, USA, 1946). För oss svenskar är den kanske inte så klassisk, men i USA körs den lika flitigt som Kalle Anka körs i Sverige. Även om den kanske inte tillhör vår tradition, är det fortfarande en riktigt bra film, som känns precis så där lagom supersentimental som man ska känna sig på julafton. Dessutom är James Stewart, som vanligt, så där trevlig som bara James Stewart kan vara.
Personligen drar jag alltid fram de tunga actionfilmerna på julafton; jag har sett ”Dödligt Vapen” (”Lethal Weapon”, Richard Donner, USA, 1987) de senaste åtta jularna. Den börjar väldigt juligt med ”jingle Bell Rock”. Därefter är det action i soliga Kalifornien för hela slanten. För mig är inte en jul komplett om jag inte får se det våldsamma knytnävsslagsmålet mellan Riggs (Mel Gibson) och Mister Joshua (Gary Busey). Även ”Die Hard” (John McTiernan, USA, 1988) känns väldigt julig, med Bruce Willis, i ett smutsigt linne, mot ett gäng elaka östtyska terrorister ledda av en av amerikansk filmhistorias bästa skurkar, Hans Gruber (Alan Rickman). Den coolaste julfiraren är Samuel L. Jackson i ”The Long Kiss Goodnight”(Renny Harlin, USA, 1996).
Om melodifestivalen får ha jokrar, så ska jag också ha en. Egentligen har den inte samma julkänsla som de filmer jag nämnt ovan, men ”Klappjakten” (”Jingle All the Way”, Brian Levant, USA, 1996) tycker jag är så rolig att jag kan göra ett undantag. För jag tycker att det är helfestligt att se världens då största actionhjälte, Arnold Schwarzenegger, springa omkring och leta efter en julklapp till sin son. Favoritscenen är när han, springandes mot en radiostation för att vinna ett pris, räknar upp alla jultomtens renar med sin österrikiska brytning. Kan julen bli bättre? Nej, jag tycker faktiskt inte det.