En gnista kan starta en präriebrand


Kinas regering har under de senaste decennierna satsat stenhårt på att utveckla de industriella förhållandena inom landet, främst i storstäderna. Den ekonomiska tillväxten har varit otroligt hög, ibland runt tio procent. Främst har befolkningen i större städer kunnat dra nytta av situationen och den höjda levnadsstandarden. Det är också här som det statsbärande kommunistiska partiet nu främst hämtar sin politiska legitimitet.

Till den omgivande landsbygden ökar de ekonomiska och sociala klyftorna. Partiets legitimitet minskar därför på samma gång. Demonstrationer, protester och revolter mot partiets maktapparat förekommer så gott som varje dag. Den kinesiska regeringen utkommenderar därför polis och militär för att kväsa upproren väl medvetna om Maos devis: ”En gnista kan tända en präriebrand”.  Därför är dödsstraffet så viktigt att upprätthålla som avskräckande medel i Kina och därför ägnar makthavarna så stor omsorg åt att fylla interneringsläger och fängelser med dissidenter som man annars fruktar kan underminera KKP:s centralstyre


Europeiska reaktioner mot kinesisk repression

Den kraftiga ekonomiska expansionen bygger också på en framgångsrik av export över hela världen, inte minst till EU. Här har den kinesiska regeringens repression av dissidenter, censuren av internet med mera kritiserats kraftfullt av EU-parlamentariker, av Journalister och advokater utan gränser, människorättsaktivister med mera. Av den anledningen fejade den kinesiska regeringen på diktaturens ansikte inför OS i Peking 2008, men endast nödtorftigt under själva spelen. Sedan återgick allt till det gamla.

Kina nästan ofattbara ekonomiska expansion utomlands måste enligt KKP upprätthållas, och utvidgas, med minsta politiska friktion. Kritiken från journalister i väst, jurister med flera ska minimeras för att exporten ska flyta friktionsfritt. De politiska ledarna i väst (för att inte säga industriledarna som säljer på Kina) får på ett diplomatiskt sätt veta att inte blanda sig in i Kinas ”interna angelägenheter”, det vill säga att de måste hålla de europeiska kritikerna av den kinesiska diktaturen på armlängds avstånd i sina länder. Men det räcker inte med det. De kinesiska ledarna kräver dessutom att de politiska ledarna i Europa håller nere kritiken mot kinesiska övergrepp bland NGO:s på en acceptabel nivå. Inget land har, sedan Adolf Hitlers regim i Europa, bedrivit en sådan helt öppen aktivism mot för dem oönskade politiska organisationer och individer. Sverige – som endast är en flugskit för de kinesiska ledarna – har särskilt fått erfara hur den kinesiska ambassaden i Stockholm och det kinesiska konsulatet i Göteborg läxar upp kommunala myndigheter, polis, bibliotek, Public Service med mera. Hur mycket som UD och den svenska regeringen har läxats upp är hemligstämplat. Nå. Men säg företagsnamnet ”Ericsson”, så kan vi kanske ana hur mycket…


Exemplet Adel Hakimjan

Den senaste uppläxningen bestod oss Kinas ambassad i Stockholm i mars 2009. Det gällde en helt intern, svensk fråga, som Sverige enligt FN:s konventioner och internationell rätt självständigt har att hantera, en asylfråga. Närmare bestämt gäller det Adel Hakimjan. Han levde i Xinjiangprovinsen och hörde till den muslimska minoriteten uigurerna. Som de flesta andra där tillhörde han den politiska oppositionen mot kommunistpartiet och han flydde landet i november 1999. I december 2001 greps han av pakistanska privatpersoner på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, och såldes för 5000 dollar till den amerikanska militären. Därefter skickades han till det amerikanska fånglägret Guantanamo. Där förhördes han i fyra och ett halvt år otaliga gånger men friades till sist från misstankar (om ”terrorism”) – och skickades till Albanien!

Adel Haimkimjan tog sig sedan till Sverige där han nu söker politisk asyl. Den kinesiska regeringen som håller stenhård kontroll på alla etniska dissidenter i Kina har blivit mycket störd över Hakimjans begäran att få Sveriges beskydd, väl medveten om att det skulle kunna omtalas av uigurer i Kina. Mot hans ansökan om asyl protesterar därför den kinesiska ambassaden i Stockholm. Presstalesmannen där, Choo Loolo säger öppet till svenska media att Hakimjan ”är terrorist” och ”inte ska beviljas asyl i Sverige”. Den kinesiska ambassaden kräver i stället att han ska ”skickas tillbaka till Kina” trots att den svenska Migrationsöverdomstolen är i färd med att behandla Hakimsjans ansökan om asyl.


Talande tystnad

Den kinesiska ambassaden har alltså – återigen – intervenerat i svensk politik, och förbrutit sig mig Wienkonventionen mot konsulära förbindelser som explicit förbjuder dylik inblandning av främmande stat. Vad gör då den svenska regeringen? Det vet vi ingenting alls om. Den ligger lågt i stället för att officiellt avvisa den kinesiska inblandningen. Vi vet inte någonting om vad den säger i kontakterna med Kinas diplomatiska representation i Sverige. I stället för att till det svenska folket säga ”Vi accepterar inte att en utländsk makt, även om den är så stor och mäktig som Kina, talar om för oss hur vi ska sköta vår asylpolitik” kan vi svenskar misstänka att det handlar om att vara diskret därför att det handlar om exportpolitik.

Det har vi sett förr. Främst då under andra världskriget, och gentemot Tyskland. Då hette regeringschefen Adolf Hitler. Genom att kalla oss ”neutrala” kunde Sverige den gången klara sig undan en invasion. Vad Sveriges utrikesminister Carl Bildt i dag kallar Sverige är oklart. Han säger ingenting.

Det kallar jag en talande tystnad!

Jan Åberg
f d verksamhetschef vid Antidiskrimineringsbyrån i Göteborg