• Produktionsland: USA
• Produktionsår: 1985

• Regi: John Hughes

• Medverkande: Emilio Estevez, Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, Judd Nelson, Ally Sheedy, Paul Gleason m fl.

• Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja

På årets Oscarsgala hölls det en speciell minnesstund för John Hughes (1950-2009), som gick bort förra året. Så när det blev dags att skriva om en klassiker, tyckte jag att det var på sin plats att tipsa om en av hans bästa filmer.

I början på 1980-talet gjordes ett antal ungdomsinriktade filmer, varav många av dem hade samma skådespelare i huvudrollerna. Dessa unga skådespelare fick samlingsnamnet “The Brat Pack”, vilket syftade till att återspegla det tidigare decenniets populära “The Rat Pack”, som bland annat bestod av så stora namn som Frank Sinatra, Sammy Davis jr. och Dean Martin. “The Brat Pack” är olika stort beroende på vem man frågar; många namn kan inkluderas och många kan exkluderas. Men vill man ha en film att utgå från ska man titta på “The Breakfast Club”, då alla de unga skådespelarna i denna film är fullvärdiga medlemmar av “The Brat Pack”, oberoende på vem man frågar. Det var en intensiv period i vilken de unga skådespelarna var lika heta som stjärnorna i “New Moon” (Chris Weitz, USA, 2009) är idag, om inte mer. Populariteten dog sedan ut för de flesta av dem. Men filmerna de medverkade i är fortfarande bra. Den bästa av dem är “The Breakfast Club”.

Filmen utspelar sig en lördag i en skola. Fem elever har fått kvarsittning av olika anledningar. De tillhör alla olika grupperingar. Det finns en nörd, en sportfåne, den populära tjejen, busen och enstöringen. Under dagens gång kommer de varandra närmare och närmare. Det visar sig snart att de har mer gemensamt än de trodde från början. Idag är det inte ovanligt med ungdomsserier där olika typer av ungdomar blir vänner. Ett typiskt exempel är “One Tree Hill” (Mark Schwahn, USA, 2003-), som börjar med ganska stor segregation mellan seriens olika huvudkaraktärer. Snart är de dock alla vänner. Efter att detta hänt fanns det inte så mycket kvar för manusförfattarna att skriva om, vilket gjort att “One Tree Hill” numera är en av de tråkigaste serierna på TV.

Man kan säga att “The Breakfast Club” är ansvarig för denna manusidé, som fortfarande används friskt. Det som gör filmen så bra är inte bara denna idé, som ger oss olika synvinklar på hur det är att vara tonåring, utan även att manuset, det vill säga dialogen, är riktigt bra. Det kan debatteras ifall tonåringar verkligen pratar som de gör i filmen. Det som gör deras dialog så speciell är hur öppna de är med sina tankar och rädslor. Men det är denna ärlighet som är poängen med filmen; de kan vara så öppna med varandra just på grund av att de inte är vänner när de kommer till biblioteket den lördagen. Det är samma princip som när man pratar med en psykolog; man kan vara mer öppen med psykologen just på grund av att man inte känner honom/henne.

När jag läser andra filmkritikers recensioner brukar de ibland nämna kammarspel som något negativt för en film, eftersom filmen då känns som en filmad pjäs. Men jag har alltid tyckt om kammarspel, vilket “The Breakfast Club” är. För man kommer närmare karaktärerna om man inte har en massa explosioner, vampyrer, blod och liknande flygandes tvärs över skärmen. “The Breakfast Club” må ha ett par roliga sekvenser, men det är i första hand ett drama, vilket skiljer den från dagens ungdomsfilmer, som nästan alltid är komedier av ett eller annat slag; vill man ha ungdomsdrama får man titta på serier i stil med “One Tree Hill”. Och det är ett riktigt bra drama. Jag tycker ungdomar ska se filmen för att få sig en funderare. Och jag tycker att föräldrar till tonåringar ska se filmen, också för att få sig en funderare.