En betraktelse: När livet känns jobbigt
Att ha en andlig tro är en kraftkälla och kan hjälpa människan att bära sina bördor när livet känns jobbigt. På bilden ser vi en kvinna som ber under Tibets andlige ledare Dalai lamas besök på Buddha Ground i Bomdila, Arunachal Pradesh, den 13 november 2009. (Foto: AFP /Diptendu DUTTA)


Alla måste vi gå igenom jobbiga saker i livet. Det finns olika sätt att hantera prövningar på och vi upplever dem också på olika sätt. Våra fysiska förutsättningar skiljer sig åt men i hjärtat så vet vi alla vad det innebär att må bra. Det finns inga vetenskapliga universalråd när tillvaron gungar men kanske får jag bjuda på egna erfarenheter som har hjälpt mig.

Att vakna upp på morgonen och se fram emot dagen som väntar, gör vi kanske inte alla dagar. Har vi sovit illa under natten eller om vi har något jobbigt som vi måste göra en dag, kan det påverka vår sinnestämning och få livsandarna att kännas sega. I vilket fall som helst påverkar det vår sinnestämning och vi får anstränga oss för att hitta den inre balansen. Ibland vet vi inte ens varför vi mår dåligt.

Om man sedan lägger till alla vardagliga prövningar som vi måste ta oss igenom, bilen startar inte, dagispersonalen ringer om sjukt barn som måste hämtas, vi råkar bita sönder en tand eller chefen är jobbig och uppskattar inte det vi gör. Det händer alltid någonting som kräver att vi måste mobilisera våra krafter.

Vissa perioder i livet bjuder också på prövningar av allvarligare natur, svåra sjukdomar som drabbar oss eller våra anhöriga, dödsfall, skilsmässa eller kanske vi förlorar vårt arbete. Om vi ställs inför flera svåra prövningar kan de kännas övermäktiga att komma igenom.

Det är ingen tröst, men kan vara viktigt att påminna sig om, att livets läxor drabbar alla. Att vi sedan på vår nordliga breddgrad är tämligen förskonade från naturkatastrofer och krig känns inte som en lindrande tanke, ibland kan det kännas värre att tillstå att trots att vi har det så bra så mår vi så dåligt.

Ibland är man själv skyldig till det som är jobbigt. Alla har vi gjort saker som får oss att må dåligt och känna ånger. Att inse sin egen skuld kan vara smärtsamt.

Men om – vi mitt i det jobbiga, hur jobbigt det än är, lyckas häva oss upp som på en liten flytboj av tillförsikt, kan vi vila i känslan av att på något sätt så tar vi oss i land. Må vara tilltufsade, men ändå i land.

För mig kan den här känslan av flytboj likna den känsla jag upplevde som barn när jag skulle hoppa från tremeters trampolinen. Den pirrande rädslan i maggropen var som värst innan, sedan kom lättnaden när jag släppte taget och hoppade. Väl nere i vattnet så flöt jag upp som en kork ivrig att göra om samma läskiga grej.

Att försöka hålla kontrollen och tro att vi kan förändra sakernas tillstånd i vår omgivning är en illusion. Men att släppa den kontrollen är en befrielse. Det förändrar inte situationen men det kan förändra vårt sätt att förhålla oss. Jag brukar ofta tänka på det något slitna uttrycket ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Problemet, eller den smärtsamma förlusten som vi ställts inför är densamma men vi möter den istället för att motarbeta den. Eller med andra ord vi låter den flyta förbi oss.

Ett exempel från mitt eget liv är en period för många år sedan då jag hade en kollega på min arbetsplats som alltid klagade på mig och det arbete jag utförde. Hur jag än försökte göra henne nöjd så hjälpte det inte. Mitt självförtroende sjönk i botten och det kändes så olustigt att gå till jobbet. Då mindes jag några ord som en kompis sa till mig när jag gick på högstadiet; ”låtsas att det är på film”.

Låtsas att det är på film”, det var hennes sätt att hantera jobbiga saker, hade hon berättat för mig. Kompisen, som hade det tufft hemma med en styvfar som inte var snäll, tyckte att det kändes mycket bättre när hon lade de jobbiga sakerna utanför sig.

Visst, det är en överlevnadsstrategi och ett sätt att låtsas bort något jobbigt. Men samtidigt så visste hon vad hon gjorde. Det var en distans till det jobbiga som fick henne att hantera livet, det var hennes sätt att flyta på sin livboj.

Man behöver inte vara religiös men att tro på en livboj kan vara magiskt. Alla kan vi finna vår egen livboj. Att ha en andlig tro är en kraftkälla och kan hjälpa människan att bära sina bördor i livet. Det sägs att vi inte får tyngre bördor än vi kan bära och jag tror att vi är här på jorden för att lära oss och bli bättre människor.

Att vila i sig själv, att vila i en trygg förvissning, att ha en tillit till att på något sätt tar jag mig igenom, den här jobbiga dagen, skilsmässan eller vilken prövning det än må vara. Den tanken kan bära oss när det är som jobbigast.

Några av de viktigaste lärdomarna har jag fått i mitt arbete som sjuksköterska. I mötet med svårt sjuka människor har jag lärt mig vad som egentligen är viktigast i livet. Några av de mest livsbejakande och hoppfulla människor jag träffat är de som inte haft lång tid kvar att leva. Det paradoxala är att de sjuka ofta måste stötta sina anhöriga. Allt utanför kan tas ifrån oss men vår inre frid är det bara vi som rår över.

För att återgå till den jobbiga kollegan, nej vi blev inte bästisar, men något, kanske i min kemi förändrade hennes sätt mot mig. Eftersom jag blev ”immun” mot henne så tröttnade hon på att trakassera mig eftersom hon inte hade någon makt att påverka mig längre.

Jag tror att när vi har tagit oss igenom prövningar så har vi också möjligheten att bli lite klokare och bättre människor. I bästa fall har vi lärt oss ödmjukhet och vilka värden som verkligen är viktiga i livet. Utan några prövningar alls i livet så skulle vi nog bli odrägligt självgoda och ha svårt för att förstå andra människor.

Jag vaknar fortfarande ibland upp olustig på morgonen och jobbiga saker händer i mitt liv. Då behöver jag påminna mig om min flytboj, som jag vet kan bära mig. Men emellanåt glömmer jag att jag faktiskt bär den med mig överallt. Jag måste lita på att den bär mig.