En attack på allas våra rättigheter
Solidaritet: Folk håller "Je Suis Charlie" plakat medan de samlas vid en vaka för att visa sitt stöd för offren för de franska terrorattackerna den 10 januari i Bristol, England. (Foto: Matt Cardy / Getty Images)


De chockerande händelserna på Charlie Hebdos kontor i Paris var inte isolerade företeelser. De utfördes inte av några utstötta människor i samhällets utkant. De brutala morden, uppenbarligen i den religiösa extremismens namn, äger rum mitt i en ökande erosion av de medborgerliga rättigheterna som vi i Västeuropa har tagit för givna, och därmed misslyckats med att skydda under alltför lång tid.

Under alltför lång tid har den liberala intellektuella eliten trott att de fundamentala rättigheterna religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, liksom ickediskriminering av kvinnor, rasminoriteter, etniska grupper med mera, är så heliga i vårt samhälle att vi inte behöver oroa oss för dem speciellt mycket. Varningstecken har dock funnits här i Europa under många år.

Framväxten av fundamentalism som stödjer sig på islam – men som inte har mer rötter i den religionen är vad Ku Klux Klan har i kristendomen – har så gott som ignorerats av massmedia och politiker som är vettskrämda för att det skulle nära högerextremismen om dessa frågor togs upp. Med den senaste attacken på våra friheter och våra värderingar är det hög tid att vi västeuropéer tar en rejäl titt på våra värderingar och ställer en del svåra frågor.

Detta är inte första gången som Charlie Hebdos kontor har attackerats. Magasinet har publicerat teckningar av profeten Muhammed, vilket skapat våldsamt raseri hos fundamentalister som tror att yttrandefriheten kan begränsas av religiösa lagar som endast tillämpas av dem som tror på en lära.

De har fel. De hade fel år 2005-2006 då teckningar som publicerats av Jyllands-Posten i Danmark ledde till upplopp, hundratals döda och brinnande ambassader. De hade fel när muslimska länder försökte, men till slut misslyckades, med att skriva in en ”rättighet” att ens religion inte får förtalas. Rätten till yttrandefrihet är fundamental och kan bara begränsas under väldigt exceptionella omständigheter för allmänhetens bästa. En fundamentalists tro är inte tillräcklig för att räknas som en exceptionell omständighet.

Lägg inte skulden på offret

Vi kan förvänta oss att rabaldret kring de omedelbara efterföljderna ger plats för attacker på Charlie Hebdo. Det inträffade 2011, när Time skuldbelade magasinet, och menade att skulden för brandbomberna låg på redaktörerna som publicerade teckningarna. Istället för att argumentera för rätten till yttrandefrihet – som är ännu starkare befäst i USA än i Västeuropa – menade Time att journalisterna borde basera sina publiceringsbeslut på sannolikheten om fundamentalister skulle kunna hämnas med våld.

Detta från kommentatorer i ett land som tror så fundamentalt på yttrandefrihet att inte ens hatiska uttalanden är förbjudna.

Och den här frågan går långt bortom enbart yttrandefrihet. Olika domstolsfall de senaste åren har fokuserat på kvinnans ”rätt” att bära heltäckande slöja. Ett litet antal muslimska kvinnor som skickligt uttrycker sin önskan att vara helt täckta har visats upp av liberal media och kommentatorer som då hävdat att detta är en fråga om religionsfrihet.

Därmed ignorerar man väldigt många kvinnor som inte har något val om huruvida de ska bära heltäckande slöja, samma kvinnor vars röster inte hörs, eller för vilka den heltäckande slöjan är ett redskap för förtryck och att frånta kvinnor den rätt som är inskriven i internationella, europeiska och nationella lagar.

Hedersmord och tvångsäktenskap är dåligt bevakade i media, såvida inte offrets vänner och familj jagar fram aktion från polisen. Och sedan finns det kvinnlig könsstympning, som det har varit stora protester mot i Väst, men som följts av väldigt lite handling gällande åtal eller omhändertagande av flickor som befinner sig i risk.

När vi som samhälle skyddar fundamentalister som kränker kvinnors rättigheter, hur kan vi då bli förvånade när samma fundamentalister kräver att reklamskyltar tas bort eftersom kvinnor på bilderna inte är ”anständigt klädda”, eller försöker införa sina egna pöbelstyrda alkoholförbud i lokalområden?

Missriktat stöd

Fundamentalismens framåtmarsch under islams flagga hjälptes exponentiellt av upproren under den arabiska våren. Från Väst kom en överväldigande respons om att hjälpa till med den förmodade ”demokratiseringen” i de berörda länderna. Ytterst har emellertid detta gjort det möjligt för religiösa extremister att skapa förstörelse i Libyen, Egypten och längre bort.

De sekulära diktaturer som styrde dessa länder missbrukade allvarligt de mänskliga rättigheterna, men stödet för religiösa extremister har inte gjort annat än att köra över och trampa ner framstegen för de mänskliga rättigheterna i dessa länder.

När vår media och våra politiker uttalar sitt stöd för de här grupperna så ger det ammunition och bränsle till fundamentalisterna som lever i våra samhällen. Och det var dessa fundamentalister som sedan attackerade synagogorna i Storbritannien under sommaren, och använde Israels invasion i Gaza som förevändning för att attackera brittiska judar. Samma fundamentalister har bränt synagogor och dödat judar i Frankrike och Belgien de senaste månaderna, bland annat med skottlossning utanför en skola.

Nu räcker det

Vid en viss tidpunkt måste vi stå upp för de medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter som är grundläggande för våra värderingar. De här värderingarna är inte rasistiska. De underminerar inte religionsfriheten och den religiösa toleransen, och de är inte ett försök att förtrycka etniska minoriteter.

De här värderingarna handlar om att varje enskild individ har vissa grundläggande rättigheter på grund av att de är människor. Rätten att leva, till frihet, rätten att förflytta sig och mötesfrihet. Rätten att välja med man gifter sig med, eller om man alls gifter sig. Rätten att inte bli torterad eller skadad. Rätten att uttrycka sig, att bestämma över sin egen religiösa tro, tankefrihet och samvetsfrihet.

Fram tills vi kommer ihåg hur centrala de här värderingarna är i vårt samhälle, och hur kärt vi måste hålla dem och skydda dem, kommer dessa fruktansvärda attacker att fortsätta.

Artikeln publicerades ursprungligen i The Conversation. Läs originalartikeln här.