Det är nostalgi som sveper in Paris i en oförglömlig skönhet. Nostalgin skimrar även över nuet och väcker en längtan efter att fånga ögonblicket, hålla kvar det för alltid, oavsett hur trivialt det må vara.
Men så fylls vi av nästa ögonblick och vi påbörjar en ny resa.
Utkommen från tunnelbanans mörker kastades jag direkt in i en arkitektonisk storslagenhet, där ett fåtal byggnader når sex eller sju våningar upp i luften – ljuset, himlen, romantiken, reflektionerna, skuggorna – där föreställningarna rasar och tankarna flätas samman.
Fångad i århundraden av traditioner, en tradition av stor förträfflighet, av förflutna civilisationer där drottningar och kungar var stilmässigt dominerande – ibland omfattande och storslaget, ibland litet och fult; Paris kan inte jämföras med någon annan stad.
Den är individualiteten personifierad – dess musik, dess mat, dess parfym, dess fasad… fasad, åh, ja, den fasaden! Utseendet – det intrycket är allt. Det är faktiskt själva essensen av Paris och dess tro, den övergripande känslan av det.
Paris är också civilisationens otålighet inför nya sätt att leva, att inte tolerera andra sätt.
För denne musiker också, inspirerar dåtidens musiker och artister mycket mer än dagens som lutar åt att förändra Cortots och Faures och Rodins. Lämna utrymme för förbättringar? Jag skulle kalla det att lämna en möjlighet öppen för olikheter, men man kan inte överträffa dessa gamla hjältar.
Jag får inspiration av den rosa morgonhimlen, det isolerade caféet klockan sex på morgonen med servitören som kokar kaffe i sitt förkläde, den eleganta kvinnan som spatserar förbi på gatan utanför med sitt uppåtvända ansikte och sitt scarf, hennes parfym blandas samman med caféets dofter. Ah, musiken i Paris, dess utseende, elegansen och det delikata.
Jag skjuter min törst åt sidan för den stora och överdrivna linjen, det uppenbara tempot, och letar istället efter de subtila essenserna, det genuina i fasaden som inte kan berövas. Fasaden är faktiskt mer meningsfull än verklighetens dåliga smak, vilken snabbt förgiftar luften i de flesta kulturer i denna datastyrda era.
Place de la Concorde i Paris om natten. (Foto: Loic Venance/AFP/Getty Images)
Jag besöker torget vid Place des Vogues som hemsöktes av Victor Hugo för ett par hundra år sedan, där idag en gammal man, i liknande manér, rastar sin färgglatt påklädda hund, och paret dansar tillsammans i det lätta regnet – båda behöver varandra. Ögonblickets ensamhet ter sig överväldigande på ett sätt det inte skulle göra någon annanstans.
Så jag spelar ensamheten hos den här figuren som på morgonen rastar sin hund; bugar för de vackra, gula senapsfälten; vibrerar med kärleksaffären, om än så kortlivad.
Kasta av dig allt du har lärt dig från tävlingarna, böckerna och den senaste kritiken och spela istället baguetteförsäljerskans ansträngda ansikte och fiskmarknaden där sången har samma starka odör som de ätbara varorna som ligger där; allt finns i vyerna och den tysta magin runtomkring dig.
Utveckla en teknik, förfina en ton, kontrollera en känsla som förkroppsligar kvarlevorna av det groteska och storslagna, och bränn allt det sedan i Paris bedårande brasa.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/30670/
