Eloge till den första internationella tävlingen i kinesisk dans
”Dundrande trummor” med huvuddansösen Michelle Ren. (Foto: NTDTV)


Jag har alltid föredragit västerländsk musik och uppskattat kinesiskt måleri.

De flesta västerlänningar som jag känt kan tala flytande mandarin efter ett par års vistelse i Peking. Däremot har de flesta kineser jag mött i väst talat engelska med en stark brytning efter att ha levt där i över tio år.

Det är emellertid sällsynt och kan anses vara en bragd om en västerlänning både kan läsa och skriva kinesiska tecken. De flesta kineserna utomlands kan dock läsa och skriva engelska utan svårighet. Många kan till och med skriva uppsatser och  avhandlingar på engelska.

Jag har fått veta att det har mycket att göra med skillnaderna i kulturer och karakteristik i öst och väst. Västerländska språk är fonetiska. Barn lär språk och ord genom ljud och är därför duktigare på att höra skillnad på ljud. Det kinesiska språket har emellertid skrivtecken och barnen lär sig språket och orden genom bilder och därmed utvecklas hjärnan mer till att känna igen bildtecken.  

Styrka hos öst och väst

Jag var nöjd med mig själv under en tid eftersom jag i alla fall hittat en djupare förklaring till det jag föredrog inom konstnärliga uttryck. Vad gäller musik så går det inte att jämföra traditionell kinesisk musik med västerländsk musik. Varje enskilt kinesiskt instrument kan vara charmerande men kan knappast nå det uttryck som en västerländsk ensemble ger. I målningar kan dock kineser gå bortom realismen och direkt uttrycka djupare själsliga värden. Det var inte förrän man uppfann fotograferandet som impressionisterna i väst slutligen bröt med realismen.

Musik och rörelse

Dans är en förening av både fysiska rörelser och musik. Musik är dansens själ och dansen är det visuella och yttre uttrycket för det mänskliga sinnets resonans med musik. I väst har balett standardiserats och pressats in i ett relativt konservativt hörn, medan modern dans blivit öppen och som socialt sällskap. Den är livlig men verkar sakna vissa djupare, eller själsliga aspekter. Kinesisk dans har en särart och fördelar i detta avseende.

Fysiska rim är stommen i klassisk kinesisk dans. Den genuina kinesiska estetiken är norm i den kinesiska dansen – ”vrida, böja, svänga och melodi”. Den kinesiska dansen är uppenbart en kontrast till ”sträcka, hoppa, springa och rak” som i den västerländska baletten. Eftersom den mer betonar själen, det begränsade och obegränsade såväl som realism och symbolism med artistiska koncept, uttrycks en riktning mot mänsklig natur och karaktär i kinesisk dans. 

Den klassiska kinesiska dansen har gradvis tagit form sedan 1950-talets Kina. De fysiska rörelserna och rimmen härstammar i huvudsak från den kinesiska operan, kampsport och folkdans. Den har också lånat en hel del balettrörelser och utvecklat svårare hopp än i balett. Det är just dessa kombinerade skickligheter och faktorer som gör att uttrycket är mycket starkare än hos balett och andra dansformer.

Osannolikt med kvalitetsprogram från Kina

Trots att det idag finns många utbildade och utmärkta artister i klassisk kinesisk dans har de sällan tillfälle att framträda i ett kvalitetsprogram. Eftersom det råder brist på kreativ frihet och dessutom en degenererande mänsklig standard har inte Kina förmått erbjuda något högkvalitativt uppträdande de senaste åren – trots världens bästa teatrar, världens mest djupgående och traditionella kulturresurser och det modernaste bibliotekssystemet i Asien.

Konst är väldigt ädelt. Det är svårt att nå den artistiska harmonin som krävs i konsten när berömmelse och vinning dominerar själ och sinne.

The New Tang Dynasty Television (NTDTV) med huvudkontor i New York håller just nu den första globala kinesiska danstävlingen. Vi måste uppskatta att det nu ges en så stor möjlighet att främja kinesisk konst på världsscenen.

Publicerad med tillstånd från Internationella tävling i Kinesisk dans

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/7-4-16/54167.html