Efter Köpenhamn – har EU förlorat sin globala betydelse?
Lösningen för EU…? Statsminister Fredrik Reinfeldt håller en Rubiks kub med foton av Herman van Roumpy, EU:s president; José Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande; Catherine Ashton EU:s höga representant i utrikesfrågor, vid ett EU-toppmöte i Bryssel i november förra året. (Foto: Georges Gobet/AFP/Getty Images)


Klimatmötet i Köpenhamn markerade slutet på ett decennium fyllt av globala konferenser och toppmöten, men det avslutades inte med ett pang utan med en rätt ömklig fjutt. Detta understryker de omfattande förskjutningar i den globala maktbalansen som skett under de senaste tio åren. Tydligast är försvagningen av den Europeiska Unionen.

Europa hade en självklar global dominans fram till första världskriget och USA:s därpå följande maktövertagande. Europa stod på topp 1900-1910. Trots införandet av euron och utvidgandet av antalet medlemsstater till att även inkludera tidigare Sovjetstater, liksom dess fortfarande avsevärda ekonomiska tyngd – 22 procent av världens BNP – verkar åren 2000 till 2010 ha varit Europas sista decennium som den mest framstående globala makfaktorn, med klimatmötet i Köpenhamn som den inte så värst storslagna finalen.

Under denna period har EU misslyckats med att anpassa sig till den globala förändringen som har bevittnat en anmärksningsvärd tillväxt av en rad nya framträdande ekonomiska och geopolistiska krafter. Det har också misslyckats med att restaurera den transatlantiska relationen som under hela den andra halvan av 1900-talet var fundamentet för det globala styret och för Europas roll och position i världen. Slutet på den transatlantiska alliansen kommer att ses som ett av arven från det senaste årtiondet.

Europas största fiasko har varit dess oförmåga att ena sig. Genom decenniet har det inte agerat som en samlad gruppering utan som ett antal stater som springer i olika riktningar. Det finns många exempel under det senaste decenniet.

Det mest frapperade exemplet av EU:s förvirring är historien om ”konstitutionen/Lissabonfördraget”. Det var en toppstyrd process där EU-ledarna utan att fråga först försökte påtvinga folket en konstitution. När den avslogs i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna våren 2004 ändrade den skepnad till ett fördrag som skrevs under i Portugals huvudstad. Efter viss vånda ratificerades Lissabonfördraget den 13 november 2009. Det hela pågick i åtta år och tog sålunda det mesta av årtiondet i anspråk. Det visade inte bara att Europa har svårt att anpassa sig till nya förhållanden utan också i hur hög grad EU-etablissemanget har tappat kontakten med den europeiska allmänheten. Inte bara folk på andra kontinenter har svårt att förstå och erkänna det europeiska ”ledarskapet”, det är svårt även för européer.

I december 2009 slutade decenniet i ett farsartat spektakel, med utnämningarna av EU:s president, belgaren Hermann van Roumpy, och höga representant i utrikes- och säkerhetsfrågor, brittiskan Catherine Ashton. Ingen av dessa hade någon signifikant erfarenhet av arbete på global eller europeisk nivå.

Den daterade karaktären på det globala styret under 2000-talet illustreras av flera olika institutioner, inte minst av EU:s överrepresentation i G7, med Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. Obalansen reparerades något i och med det första G20-mötet i Washington i november 2008 och det påföljande beskedet vid toppmötet i Pittsburgh i september 2009 om att G20 hädanefter ska vara organet för globala ekonomiska frågor. Men istället för att ena sig kring en stabil och gemensam europeisk representation fick EU nu med ytterligare tre företrädare: Nederländerna, Spanien och Europakommissionen, utöver de fyra som redan satt i G7.

Även om Europas påverkan och status minskat var frågan om klimatförändring fortfarande ett område där man kunde hävda ledarskap. Men också det gick om intet. Konferensen i Köpenham har allmänt betraktats som ett misslyckande och till vissa delar ett fiasko. Som europeisk värd för det som avsågs bli ett arrangemang av väldig betydelse, visade Danmark upp en förvånande och generande oförmåga att lösa organisatoriska och logistiska problem. För EU var det en förnedring. Förnedringen bestod i det faktum att EU-ledarnas styvnackade ambition för Köpenhamnsmötet att få fram en specificerad uppgörelse om koldioxidutsläppen ignorerades. EU visade inte heller någon påtaglig närvaro i Köpenhamn och var bara aningen mer än en åskådare.

Från ett globalare perspektiv var en av de viktigaste lärdomarna från Köpenhamn att USA:s unilateralism är död och att det är multilateralism som gäller. Men i den multilateralism som har växt fram och som bekräftades i Köpenhamn finns EU snarare i publiken än på scenen. Klimatmötet visar att den transatlantiska alliansen har passerat bäst-före-datumet. President Barack Obamas tid ägnades huvudsakligen åt att övertyga länder som Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina. Den uppgörelse som nåddes hade EU inget inflytande över. Ordföranden för EU-kommissionen José Manuel Barroso fick vetskap om den i ett sms.

Baserat på trenderna under 2000-talets första årtionde, vilka illustrerades tydligt i Köpenhamn, finns det risk att Europa under nästa decennium står inför ett allt svagare internationellt inflytande. Det är beklagligt. För trots sina misslyckanden och svagheter har Europa – även i frågan om klimatförändringar – mycket att erbjuda. Ingen trend är oåterkallelig, därför skulle dessa tendenser av europeisk tillbakagång och irrelevans förståeligt kunna återkallas. Detta kräver dock en omfattande förändring av det europeiska tänkesättet, inte bara i fråga om ledarskap utan även hos den breda allmänheten, en förändring som så här i gryningen av det 21 århundradets andra decennium är svår att skönja.

Jean-Pierre Lehmann är professor i internationell politisk ekonomi samt grundare av The Evian Group vid handelsskolan IMD i Schweiz. Texten är publicerad med tillstånd av Yale Global Online. Copyright © 2009, Yale Center for the Study of Globalization, Yale University.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/27887/