Efter kärnvapenkatastrofen - ur en familjs perspektiv


  • Titel: Jericho säsong 1
  • Produktionsland: USA
  • Produktionsår: 2006-2007
  • Skapad av: Stephen Chbosky, Josh Schaer och Jonathan Steinberg
  • Medverkande: Skeet Ulrich, Lennie James, Gerald McRane, Brad Beyer, Alicia Coppola m fl
  • Kommer ut: 080723

Många amerikanska filmer och serier handlar om att förhindra kärnvapendetonationer. Men vad skulle egentligen hända om någon skulle lyckas detonera inte bara ett, utan 25 kärnvapen i USA:s största städer? Detta är vad serien ”Jericho” försöker svara på.

Serien hade lätt kunnat bli en orgie i flaggviftande, som till exempel ”24” ”(Robert Cochran & Joel Surnow, USA, 2001-), men det har man lyckats undvika. Istället har man fokuserat på att skildra en liten stads strävan efter att överleva i ett land utan vare sig lagar, infrastruktur eller kommunikation.

Skaparna av serien har även använt ett, för premisserna, intressant berättargrepp. De har nämligen valt att berätta ur en familjs perspektiv. Familjen ifråga leds av samma man som ska försöka få hela staden tillbaka på fötter, borgmästare Johnston Green. Borgmästaren spelas karismatiskt av Gerald McRane, som ger karaktären tyngd. Seriens främsta hjältefigur, borgmästarens son, Jake Green, spelas av Skeet Ulrich. Jag var inte säker på att Ulrich, som annars är mest känd från kultskräckisen ”Scream”(Wes Craven, USA, 1996), skulle passa i en huvudroll, eftersom han mest synts i små biroller och b-filmer sedan tidigare nämnda superhit, som kom för över tio år sedan. Men han lyckas över förväntan och vann i alla fall min beundran, både i de många intensiva actionsekvenserna och i de mer svårspelade karaktärsbyggande sekvenserna. Tillsammans med den mystiska spionfiguren Hawkins, som spelas av den brittiska skådespelaren Lennie James, kan han, i sina bästa stunder, till och med utmana ”24”:s Jack Bauer i hjältetstatus.

Det absolut bästa med serien är att den faktiskt har en berättelse som rör på sig; med sådana här serier är det lätt hänt att skaparna låter serien fastna i tiden. De skulle till exempel kunnat låta ”Jericho” stanna kvar i ett postapokalyptiskt stadium, och sen pumpa konceptet tills de helt uttömt dess möjligheter. Men så är det alltså inte. Istället utvecklar sig serien i en jämn takt. Så även om berättelsen utvecklas är det alltså inte tal om samma höga tempo som vi ser i tidigare nämnda ”24”, utan ett behagligare tempo.

Trots att serien innehåller en del ruggiga scener, skulle jag vilja påstå att det är en serie hela familjen kan se, eftersom den har en jämn fördelning mellan familjedrama och intensiv action. Det enda dåliga med serien är dess osäkra framtid; som det ser ut nu, är det osäkert om vi kommer att få se en fortsättning efter säsong 2. Men jag kan avslöja att säsong etts spännande sista avsnitt (en så kallad ”cliffhanger”) får sin upplösning i säsong två. Säsong två avslutas för sin del på ett sätt som kan tolkas både som ett slut och som en sorts cliffhanger. Personligen vill jag se mer av ”Jericho”, eftersom det är en av de bästa action- och dramaserierna på senare år.