"Efter en halvtimme börjar jag titta på klockan"


  • Aliens Vs Predator: Survival
  • Originaltitel: AVPR: Aliens vs Predator – Requim
  • Svensk originaltitel: Aliens vs. Predator: Requim
  • Produktionsår: 2007
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Colin & Greg Strause
  • Medverkande: Steven Pasquale, Reiko Aylesworth, Johnny Lewis m fl
  • Kommer ut: 080507
  • Betyg: 1/5

Den första Alien-filmen (Ridley Scott, 1979) var en riktigt bra skräckfilm i science fiction-miljö. Själv tycker jag att den slår många av dagens science fiction-rullar, trots att dagens filmer har nästan 30 års utveckling i ryggen. Filmens tre uppföljare var inte riktigt lika bra, men kom långt på grund av Sigourney Weavers säkra porträtt som hjältinnan Ripley.

Den första Predator-filmen (John McTiernan, 1987) hade även den sin charm, med sina stora starka karlar och härligt supermacho (läs löjliga) dialog. Dess uppföljare pratar man dock helst inte om. Men man måste ändå nämna den, eftersom det var den som låg bakom idén med att sammanföra de två filmmonstren på den vita duken. I en kort sekvens sitter nämligen filmens monster och beundrar sina ”troféer”, som består av huvuden av olika varelser den dödat. En av dessa troféer var just ett huvud från ett av monstren i Alien-filmerna.

Denna korta sekvens resulterade senare i en populär serie dataspelsserie, med namnet ”Aliens vs. Predator”. I dagens läge har man en extrem idétorka i Hollywood, så när man börjar få slut på gamla och utländska filmer att göra om, vänder man sig till dataspel, och filmatiserar dem. Av vad jag sett hittills är detta en ännu sämre idé än att göra om gamla och utländska filmer, eftersom dataspel bygger på rigida och stereotypa former. Förstå mig inte fel nu; jag spelar en hel del dataspel. Jag tycker bara att filmen ska komma innan spelet.

Regissören till den första Alien vs. Predator-filmen, Paul WS Anderson, har tagit sig an uppgiften att filmatisera dataspel. Trots att han uppenbarligen är inkompetent när det kommer till att skapa en intressant story med intressanta karaktärer, har en del av hans filmer gjort bra ifrån sig. I USA bestämde man sig för att man ville att den yngre publiken, som spelat spelen, skulle få möjlighet att se filmen på bio. Därför drog man ner på blodet och svordomarna så att filmen kunde få en lägre åldersgräns. Detta är ganska meningslöst, eftersom både Alien- och Predator-filmerna är skräckfilmer. Kort sagt: filmerna är inte till för att grabbar på elva vårar ska se dem.

Aliens vs. Predator – Survival (man kan ju fråga sig varför de byter namn hela tiden) är dock inte regisserad av Anderson, och har heller inte en 11-årsgräns. Enda anledningen till att den undviker minustecknet, är just för att den åtminstone inte försökt anpassa sig till en yngre publik. Det har faktiskt blivit ett riktigt B-filmsspektakel av det hela. Idel okända skådisar; den enda jag kände igen var Reiko Aylesworth, som tydligen har lite torka på jobbfronten efter hennes karaktär dog i serien ”24”. Storyn är precis som lustigt formade moln på himlen; man måste verkligen vilja se formen för att kunna se den. I stort består filmen av en serie actionsekvenser, som är så dåligt fotade att man inte ser vad som händer. Drivkraften bakom de båda tidigare filmserierna var skräck. Inte en enda gång tycker jag att det är läskigt eller ens lite spännande; efter en halvtimmes slafs börjar jag titta på klockan.