Vetenskapsmän har upptäckt att människor som haft nära-döden-upplevelser ofta har ovanliga upplevelser relaterade till hjärnans sömn- och vakenhetssystem, jämfört med människor som inte har haft en nära-döden-upplevelse.
En studie som publicerades i aprilnumret 2006 av Neurology, den vetenskapliga tidsskriften från American Academy of Neurology, jämfördes 55 personer som haft nära-döden-upplevelser med 55 personer med samma ålder och av samma kön som inte hade haft en nära-döden-upplevelse.
Av dem som upplevt en nära-döden-upplevelse beskrivs upplevelserna ofta som att medvetandet tycks lämna kroppen när man hamnar i ett tillstånd nära döden. Människor som upplevt detta tillstånd har berättat om en känsla av viktlöshet och att de kunnat se och höra sin omgivning.
Studien definierar nära-döden-upplevelser som ”en tid under en livshotande fara, såsom en bilolycka eller en hjärtattack, där en person upplever ett antal olika känslor, bland annat en känsla av att vara utanför sin fysiska kropp, en annorlunda vakenhet, att se ett intensivt ljus, och en känsla av frid”.
Studien kom fram till att människor med nära-döden-upplevelser sannolikt har en smalare gräns mellan sömn och vaket tillstånd, och upplever vad man i studien kallar ett tillstånd av REM-störning (Rapid Eye Movement) när personen är vaken.
I detta tillstånd känner personerna att de inte kan röra sig när de vaknar, de hör ljud precis innan de somnar eller precis efter att de vaknar och de får plötsliga muskelförsvagningar i benen.
Av människor med nära döden-upplevelser angav 60 procent att de hade dessa REM-störningar, jämfört med 24 procent bland de människor som inte hade haft någon nära-döden-upplevelse.
De här resultaten kan förklaras på två sätt. Antingen är nära-döden-upplevelsen ett resultat av att personens medvetande verkligen lämnar kroppen, vilket ibland resulterar i att kopplingen mellan medvetandet och kroppen tappas permanent. Detta gör att personerna blir mer benägna att få REM-störningar. Eller så är människor med anlag för REM-störningar mer mottagliga för ”illusoriska” nära-döden-upplevelser eller ut-ur-kroppen-upplevelser, vilket egentligen är en REM-störning i sig.
Känslan av att befinna sig utanför sin kropp har kopplats till nära-döden-upplevelser, REM-tillståndet och med sömnförlamning, narkolepsi och epileptiska attacker.
I de här tillstånden skulle REM kunna orsakas av kroppens svar på det som medvetandet faktiskt upplever. Emellertid tror författaren till studien, Dr. Kevin R. Nelson på University of Kentucky in Lexington, att det är på ett annat sätt. ”Människor som har nära-döden-upplevelser kan ha ett uppväckandesystem som gör att de är mottagliga för REM-störningar”, sade han. Dr. Nelson sade att känslan av att vara omgiven av ljus kan komma från den synaktivitet som inträffar under REM-tillståndet.
Under REM-tillståndet kan musklerna också förlora sin normala styrka. Detta skulle kunna förklaras av att medvetandet förlorar sin normala koppling till hjärnan och därför blir av med kontrollen över kroppen. Eller så skulle, som Dr. Nelson föreslår, avsaknaden av muskelstyrka under en REM-störning kunna förstärka ”dödsillusionen”.
Vad kommer då först, REM-störningen eller nära-döden-upplevelsen? Svaret är osäkert, men vidare studier om huruvida människor med nära-döden-upplevelser redan varit mottagliga för REM-störningar innan nära-döden-upplevelsen skulle kunna ge vissa ledtrådar.
”Under en kris som inträffar vid REM-störning kan denna avsaknad av muskelstyrka förstärka en persons känsla av att vara död och ge andra människor intrycket att personen dött”, menade han.
http://www.theepochtimes.com/news/6-5-1/41032.html
