Drogpolitiskt haveri


Visst är det kul med den svenska drogpolitiken. Först instiftade man lagen om vård av missbrukare (LVM) som gör det möjligt att tvångsvårda folk mot deras vilja. Sedan såg man till att slå igen de allra flesta behandlingshem dit man frivilligt kunde söka sig.

Konsekvensen är att den missbrukare som vill bli fri från drogberoende i princip inte kan få institutionsvård, medan den som INTE vill, däremot tvingas till det. Kan någon hitta på ett säkrare sätt att misslyckas på?

Man måste alltså vänta till dess att man är nära döden innan det finns en möjlighet att få kvalificerad hjälp. Till saken hör att tvångsvården är cirka tre gånger dyrare än frivilligvården och att andelen rehabiliterade är avsevärt lägre. Dyrt och ineffektivt med andra ord.

Istället erbjuds de som är motiverade till att sluta missbruka öppenvård i socialtjänstens regi. Jaha, tänker någon, detta kanske är väldigt effektivt då? Ja tänk om så vore, men det får vi nog aldrig veta.

För ett par månader sedan träffade jag en kille i Jönköping som håller på att doktorera på detta. Han var nära förtvivlan eftersom han inte kunde finna någon enda uppföljningsstudie som visar om dessa behandlingar har effekt. Så stort är intresset bland politikerna och inom socialtjänsten.

Detta inlägg är tidigare publicerat på Stefan Sandströms blogg.