- Produktionsår: 1964
- Produktionsland: Storbritannien
- Dr. Strangelove or: How I learned to Stop Worrying and Love the Bomb
- Regi: Stanley Kubrick
- Medverkande: Peter Sellers, George C. Scott, Sterling Hayden, Slim Pickens
Tillgänglig på DVD i Sverige: Ja
”Det är klart att han tipsar om en svartvit Kubrickfilm” kanske många tänker. Kubrick är ju mest känd för sina obskyra tunga filmer, exempelvis ”2001: A Space Odyssey” (Storbritannien/USA, 1968), ”A Clockwork Orange” (Storbritannien/USA, 1971) och ”Eyes Wide Shut” (Storbritannien/USA, 1999). Personligen tycker jag om alla hans filmer. Denna film är dock en av mina favoriter; Kubrick är på sitt mest lekfulla humör, vilket gör den mer lättittad för lekmannen, som bara vill ha en bra filmkväll.
Det enda som överträffar det fåniga i filmen, är dess genialitet. Filmens handling går ut på att general Jack D. Ripper (Hayden), bara namnet är roligt, har tappat förståndet och har på eget bevåg skickat iväg en flotta kärnvapenbestyckade flygplan mot Ryssland (dåvarande Sovjet Unionen). Vad han inte vet är att ryssarna, för att spara pengar (sic!), har byggt en domedagsmaskin som utplånar allt på jorden om Ryssland attackeras av kärnvapen. Upplägget är, som sagt, urfånigt, men i Kubricks händer blir detta en av tidernas bästa komedier.
Filmen är lite av en ensemblefilm, då man får följa hur olika grupper av människor påverkas av den fånigt fatala händelseutvecklingen. Bland annat får vi följa presidenten (Sellers) och hans närmaste män när de försöker komma fram till en lösning på de problem som Rippers beslut resulterat i. Vi får bland annat se när presidenten har en diskussion, som är dömd att inte leda någonstans, med en rysk minister. Samtidigt får vi följa Ripper, som nu har barrikaderat sig på sin bas. Han försvarar sig som bara någon som totalt tappat förståndet kan göra. Kapten Mandrake, även han spelad av Seller, försöker tala lite förstånd med honom. Detta resulterar i sin tur i att han får höra en massa helgalna argument till varför Ripper valde att angripa Ryssland.
Förutom att spela Mandrake och presidenten, spelar Sellers även Doktor Strangelove, som gett filmens dess namn. Strangelove är en före detta nazist som, förutom att komma med ett par riktigt skruvade förslag på lösningar på det förestående problemet, har en högerarm med egen vilja; stup i kvarten reser sig armen för att göra ”heil Hitler”, varpå han slår på armen. Doktor Strangelove är utan tvekan filmens mest minnesvärda karaktär.
Jag tycker dock att filmens övriga skådespelare förtjänar att omnämnas. Pickens, som spelar major T.J. Kong (ytterligare ett roligt namnval), spelade rollen på fullt allvar. Detta tyckte Kubrick fungerade bra, så han sa inte till Pickens att det var en komedi de spelade in. Resultatet får en att dra på mungiporna många gånger. Min personliga favorit är dock George C. Scott, som den krigshetsande generalen Turgidson.
Den här filmen är lite speciell, då den drev med sin tids största skräckscenario: Vad skulle hända om någon av supermakterna fällde en bomb? Idag hade det bara varit en rolig film ,som drev med fördomarna från kalla kriget, men eftersom den är inspelad under kalla krigets mest spända period, får den en kommenterande ton.
Men ”Dr. Strangelove” är i första hand en komedi. Till skillnad från de flesta av vår tids komedier, som för det mesta består av romantiska ”komedier” (jag sätter citationsteken på ”komedier”, eftersom jag inte tycker dessa filmer är roliga) i stil med ”27 Dresses” (Anne Fletcher, USA, 2008) eller vulgokomedier i stil med ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (Jon Hurwitz & Hayden Schlossberg, USA, 2008). ”Dr. Strangelove” är dock regisserad av en av tidernas bästa regissörer, Stanley Kubrick, vilket resulterar i högkvalitativ humor, vars briljans ligger i att den både är rolig som helhet och att den har roliga one-liners. Som till exempel när Mandrake måste ringa ett samtal som kan stoppa krisen och ber en soldat skjuta sönder en Coca Colamaskin, så att han kan få växel att ringa för. Soldaten går motvilligt med på det, men säger, med det gravaste av allvar i rösten, att om samtalet inte resulterar i en lösning kommer Mandrake vara tvungen att stå till svars för Coca Cola-bolaget. Briljant!