Jag hade tidigare en granne som var läkare. Han planterade många träd i sin trädgård men han vattnade dem knappt. Som en följd växte de långsamt.

En dag beslutade jag mig för att fråga honom varför han inte oroade sig för de unga träden. Han berättade för mig att alltför mycket vattnande skulle förstöra träden, eftersom rötterna då skulle vänja sig vid att få ytligt vatten uppifrån, från matjorden. Genom att inte vattna dem så ofta, skulle rötterna vara tvungna att växa djupt ner i jorden för att få vatten och näring. Det skulle göra att träden utvecklade djupa rötter och därigenom kunde stå emot stormar bättre.

Efter detta reste jag utomlands och jag såg aldrig läkaren igen. Några år senare kom jag tillbaka och besökte platsen där jag hade bott. Jag upptäckte en liten skog, som inte funnits där tidigare. Det var blåsigt och kallt. De flesta träden längs gatan böjde sig för stormen och var alltför svaga för att stå emot det ruskiga vädret. Men inne på doktorns gård såg jag träden som hade vuxit och stod stadigt i den hårda vinden. Scenen berörde mitt hjärta och fick mig att tänka.

Tidigare när jag tittade till mina barn vid läggdags brukade jag ofta be för att de skulle få ett enkelt liv, utan motgångar och misslyckanden. Nu har jag slutat med det. Livet är ingen dans på rosor. Motgångar och misslyckanden är oundvikligt, vare sig vi vill ha dem eller inte. Nu ber jag istället för att mina barn skall få växa upp med ”djupa rötter”, så att de förblir stadiga och modiga när de möter motgångar.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-3-25/68016.html