Diplomati lönsammare än krig
Ett nytt index från amerikanska Institute for Economics and Peace bekräftar det som förstås genom sunt förnuft: fred följs av välstånd. (Foto: Shutterstock.com)


De senaste månaderna har det i nyhetsrubrikerna världen över rapporterats om fler diplomatiska initiativ än dödsfall.

Pågående konflikter i Syrien, Egypten, Centralafrikanska republiken och på andra håll i världen ger fortfarande asgamarna gott om historier. Men viktiga förhandlingar med Iran, Israel och Palestina, och även Sydsudan har blivit alltmer dramatiska, och dramatik skapar nyheter. Vidare sänder inte USA väpnade trupper för att ingripa så fort det dyker upp problem, tvärtemot vad vissa stridsivrare kräver. I sitt årliga tal om tillståndet i nationen talade president Obama om att få slut på krigen, inte om att starta nya, och han insisterade på diplomatins överlägsenhet för att avvärja våld och bygga upp en trygg och säker framtid.

Att föredra diplomati framför militära aktioner borde vara självklart, dock inte för alla. Vissa längtar fortfarande efter den tid då USA i hemlighet startade hemliga krig runt om i världen för att tvinga på självständiga nationer USA:s vilja. Ofta satte man in brutala diktatorer som skulle skydda USA:s intressen på bekostnad av demokratiska värderingar och lokala behov.

Vissa amerikaner fruktar att en reduktion av de militära insatserna kommer att få ekonomin att kollapsa. Trots allt har alla amerikaner uppfostrats i tron att krig är bra för ekonomin, utan att ifrågasätta det. För flera år sedan introducerade jag konceptet fredsbyggande för ett antal kongressledamöter. En av dem, en gammal vän, motsatte sig tanken om att skapa en mer fredlig värld. ”Man kan inte göra det”, hävdade han. ”Det kommer att ruinera ekonomin.” Han menade det.

Strax innan han dog 2011 uppmanade kolumnisten David Broder president Obama att starta krig med Iran för att rädda sin presidentpost och ekonomin. ”När spänningarna ökar och vi stärker förberedelserna för krig så förbättras ekonomin”, argumenterade han. Broder hade ofta rätt, men inte den här gången. Vi vet bättre. Till exempel var Vietnamkriget inte bara ett misslyckande på slagfältet. Det skapade också stora underskott och spädde på inflationen vilket ledde till den ekonomiska krisen på 1970-talet. På senare tid har USA utkämpat två stora krig, och ekonomin kraschade. Myten om att krig är bra för ekonomin har spruckit.

Förhållandet mellan fred och välstånd

Institute for Economics and Peace (IEP) har beräknat att krig och våld runt om i världen sänker den globala ekonomin med 11 procent. IEP:s Global Peace-index rankar länderna baserat på deras grad av fred, och sambandet mellan fred och väldstånd är så gott som absolut. BNP per capita stiger med omkring 3 000 dollar för var tionde plats uppåt på listan i fredsindexet. Dessa fakta indikerar ett tydligt samband mellan fred och välstånd. Med undantag för några få statistiska avvikelser är det välstånd i fredliga länder och inte i länder med mycket våld.

I sitt optimistiska årliga brev för 2014 tillbakavisar Bill och Melinda Gates de myter som hindrar de fattiga ländernas framsteg, och de förutspår betydande tillväxt. De tillägger dock: ”Ett antal länder kommer att hållas tillbaka av krig, politik eller geografi.” Fred får inte av sig självt ett land att blomstra, men, som Paul Collier och andra utvecklingsekonomer hävdar, våld är närmast en garanti för ekonomisk stagnation. De fattigaste länderna ökar hoppet om välstånd genom fred, inte krig.

USA är rankat på plats 99 av 162 länder i indexet för 2013. Den låga statusen beror på inre faktorer som mycket våldsbrott och världens högsta andel fängslade, liksom på yttre engagemang i krig och på höga militära utgifter. Som ett land med välstånd är USA ett av undantagen för sambandet mellan fred och välstånd. IEP konstaterar: ”Om politikerna tydligt förstod den ekonomiska bördan av ickeproduktiv, våldsam uppdämningspolitik så skulle man anse graden av fred lika central som långsiktiga strukturella reformer.”

För några år sedan blev jag inbjuden till att hålla inledningstalet på Ben & Jerry’s årliga ledningskonferens. Deras tema var Peace, Love & Ice Cream och de ville att jag skulle hjälpa dem att göra detta till mer än en smart slogan i marknadsföringen. Ungefär halvvägs in i mitt tal avbröt marknadsföringschefen mig och sade, ”Jag förstår. Man säljer mer glass på platser där det är fred än på platser där det är krig.” Med undantag för ammunition så säljer man mer av alla produkter – och alla lever bättre – på platser där det är fred än på platser där det är krig.


Fredsduva. (Bild: Shutterstock.com)

Fredsduva. (Bild: Shutterstock.com)

Ett skifte till demokrati

Skiftet från permanenta krigsförhållanden till permanent diplomati kan vara mer eller mindre verkligt eller långvarigt. Det har emellertid betydande potential för ekonomiska framsteg liksom för att undvika död och ödeläggelse. Vid upptrappningen inför invasionen av Irak så förvissades de amerikanska medborgarna om att kostnaden skulle vara försumbar och att följden skulle bli ekonomiska vinningar. Det var ett falskt löfte.

Diplomatiska lösningar finns nästan alltid tillgängliga för att lösa ideologiska, etiska, sociala, politiska och ekonomiska konflikter. Diplomati kräver tid och tålamod, och skapar sällan några nationalhjältar. Men krig tar ofta ännu längre tid och får fruktansvärda följder. Resultatet av diplomati har större chans att bli positivt än konsekvenserna av krig.

Naturligtvis behövs en rimlig militär kapacitet för den nationella säkerheten, och den kan också vara ett stöd för diplomatin. Under årens lopp, särskilt sedan attackerna den 11 september, har dock balansen ändrats i riktning mot militär kraft utan att varken USA eller resten av världen har blivit säkrare eller mer välmående. Presidenten har satt återupplivandet av den inhemska ekonomin i fokus för sin kvarvarande tid vid makten. Han tycks också inse att fred är ekonomiskt förnuftigt både på hemmaplan och utomlands.

 

Ursprungligen publicerad i Foreign Policy in Focus.
Charles F. “Chic” Dambach var tidigare stabschef för kongressledamoten John Garamendi och ordförande för Alliance for Peacebuilding. Han är skribent på Foreign Policy In Focus.
Översatt från engelska.