Diktaturens kreatur – ansiktena där bakom


Diktaturstater har, alltsedan Tyskland på 1930-1940-talet, alltid sett den geopolitiska frågan som avgörande för sin existens. Just dessa idéer, att ett utvalt folk, ett visst etniskt intresse för att försvara egna intressen, har väglett krig mot andra stater för att införliva vissa geopolitiska områden till deras ”jurisdiktion”.

Men så gick det för tyskarna som det gick: med ett för dem förödmjukande nederlag mot västmakternas allians 1945. Många tusentals människor, främst tyskar, slaktades på slagfälten innan den tyska Führern på ett nesligt sätt tog livet av sig själv i en bunker i Berlin 1945.

Hitlers idéer (liksom Pinochet m.fl.) är i dag inte ”comme il faut” och fördöms av en enig västvärld som brutala perversioner. Men på samma gång ser vi ”det ekonomiska undret” i Kina som under flera decennier har uppvisat en stigande bruttonationalprodukt vars make ingen västmakt ens kommer i närheten av. Till den ekonomiska magneten flockas kapitalisterna i väst för att göra affärer.

Politiker i väst åker runt i Kina och betygar sin högaktning för Kinas kommunistiska parti och statsledningen där. Man investerar, håller ett öga på avkastningen, och försvarar stabiliten i Kina (så som socialdemokraten Göran Persson gjorde). Comme il faut är nu, återigen, hyllningen av diktaturen, som i gengäld ska belöna investeringarna (jfr med den svenske publicisten Torgny Segerstedts uppfattning om detta på 1940-talet!).

Herr Vladimir Putin upprättade på 1980-talet en rysk diktatur bakom ”demokratiska” förtecken, han var en smart före detta KGB-agent som förstod att värna Rysslands intressen. När folket i Tjetjenien, i likhet med flera andra stater och minoriteter i det tidigare sovjetimperiet ville frigöra sig från Ryssland, bombade och förödde Putin området så att det nästan såg ut som en spökstad.

Putins användande av det ryska övervåldet utgick från samma tänkande och samma rot som de kinesiska tillslagen 2008 mot oppositionen i Tibet. Såväl i fallet Ryssland som Kina var det beslutsamheten, att med alla medel slå ned på varjehanda ”separatistiska” tendenser inom landens intressesfär, som gällde. Det kinesiska ledarskicket är mycket rädd för att det kommunistiska partiets auktoritet ska undergrävas av krafter inom landet, som dels kräver mänskliga rättigheter och dels större autonomi (från centralstyrningen).

Arresteringen av oliktänkande har därför eskalerat i takt med att opposition mot regimen förekommit. Som en följd av att den ekonomiska kapitalismen (som har varit en succé) hos medborgarna, har frågor rests om varför inte också yttrandefrihet och mänskliga rättigheter också borde införas i Kina.

Inför genomförandet av de Olympiska spelen i Kina 2008 pressades därför kommunistpartiet att försäkra, att respekt för att dessa grundläggande värde skulle iakttas. Men det blev förstås inte så. Peking jämnades till vissa delar med marken, många tvångsförflyttades, protesterna mot övergreppen slogs ner och mörklades av kinesiska media. Till och med medias tillgång till internet vid öppningen av OS censurerades av kinesiska myndigheter. Till exempel kunde inte svenska journalister söka på Susanna Kallurs historia från datorer i Peking, ty när det upplystes om att Kallur var från ”Falun” så censurerades hemsidan med den uppgiften (Falun kan ju ha någonting med ”Falun Gong ” att göra!)

Putin i Ryssland, liksom övriga diktatorer i världen, har alltså Kina som ett föredöme i beslutsamhet för att resolut försvara sina intressen. Jag delar därför Epoch Times uppfattning att vi alla aktivt ska medverka till mångfald, och låta alla olika åsiktsyttringar fritt komma till tals!

Jan Åberg