Det snedvridna urvalet och förtroendekrisen i Kina
En polislinje står framför en demonstration mot en fabrik som producerar para-xylen i Maoming i Guandongprovinsen i södra Kina. (Foto: STR/AFP/Getty Images)


Den 30 mars intog en grupp demonstranter gatorna och demonstrerade framför stadshuset i staden Maoming i Guandongprovinsen i södra Kina. Incidenten utvecklades till en våldsam sammandrabbning mellan polisen och demonstranterna och följdes av liknande protester i andra städer.

Demonstranterna protesterade mot att en ny fabrik till en kostnad av 3,5 miljarder kronor för tillverkning av kolvätet para-xylen (PX) i stadens petrokemiska verksamhet. Till slut verkade myndigheterna mjukna i sin hållning och kom med ett uttalande om att fabriken ännu inte godkänts slutligt. ”Om majoriteten av människorna är emot det så kommer stadsledningen inte att ta beslut mot den allmänna opinionen”, menade myndigheterna.

Sådana händelser är långt ifrån ovanliga i dagens Kina. Det som är intressant i det här fallet är emellertid att den lokala regeringen i förväg hade ordnat en ordentlig informationskampanj för att utbilda allmänheten om PX-fabriken. Man bjöd in experter för att tala om PX, publicerade flera lugnande berättelser i den lokala tidningen och skickade ut 100 000 broschyrer med detaljerad information om de ekonomiska fördelarna med fabriken.

Folket valde dock att inte tro på den överdrivna informationen utan bojkottade projektet efter en hel månads kampanj.

Den djupt rotade misstron mot regeringen och folks reaktioner påminner mig om ett klassiskt problem i den ekonomiska teorin: snedvridet urval.

Ta som exempel försäljning av begagnade bilar, som illustrerades i den nobelprisvinnande artikeln The Market för Lemons av professor George Akerlof på Berkely. Köparen möter en säljare som vet allting om kvaliteten för den bil han säljer medan köparen har väldigt lite kunskap.

Under sådana omständigheter med olika tillgångar på information blir köparens förtroende för säljaren av avgörande betydelse. Om köparen tror att säljaren är ärlig (alla säljare framhäver förstås kvaliteten i sina bilar) så är han beredd att betala priset för en bra bil, och transaktionen äger rum.

Om köparen emellertid har dåligt förtroende för säljaren och tror att säljaren bara vill få en ”citron” [ett amerikanskt begrepp för dåliga begagnade bilar, övers anm] att framstå som en bra bil så kommer köparen bara att vara villig att betala priset för en ”citron” eller helt enkelt gå därifrån. Genom det låga förtroendet sker ett snedvridet urval.

Trovärdighetsglapp

Exemplet med bilmarknaden kan omsättas till andra aspekter i affärslivet. Nyckeln är förtroende mellan parterna. Om förtroendet inte finns kommer affären inte att bli av, även om köparen är villig att betala priset för en bra bil och om säljaren faktiskt erbjuder en bil med bra kvalitet.

I ett samhälle där det saknas förtroende kommer generellt sett många projekt som är välgörande för samhället inte kunna äga rum även om alla parter gynnas och är villiga att delta.

I dagens kinesiska samhälle påverkar regimens trovärdighetsproblem nästan alla incidenter i samhället: SARS-epidemin 2003, jordbävningen i Sichuan 2008, rapporteringen kring Pekings luftföroreningar, korruptionen bland tjänstemännen, och många lokala konflikter som vid protesterna mot fabriken i Maoming. Människors misstro är berättigad, då regimen har en historia av vara oärlig.

Än värre är det som den politiska teoretikern Hannah Arendt påpekat: ”Det har frekvent noterats att det säkraste långsiktiga resultatet av hjärntvätt är en särskild slags cynism – en absolut vägran att tro på sanningen i någonting, oavsett hur väl den här sanningen kan vara befäst.”

”Med andra ord är resultatet av att konsekvent och fullständigt ersätta den faktiska sanningen med lögner inte att lögnerna accepteras som sanningar, och att sanningen förtalas som lögner, utan att den känsla vi styrs av i den verkliga världen […] förstörs.”

I fallet Maoming är ”köparen” lokalbefolkningen. ”Säljaren” är den lokala regeringen, som har mycket mer information om varans kvalitet, det vill säga de miljömässiga konsekvenserna av att bygga en sådan fabrik.

Problemet är att även om den lokala regeringen den här gången ville vara ärlig och berättade sanningen – detta är tveksamt, men låt oss anta att så är fallet – så leder misstroendet till samma resultat.

Demonstrationerna i Maoming är inte de första mot PX-fabriker. De senaste åren har det förekommit ett flertal protester mot PX-fabriker i kinesiska städer, bland andra Dalian, Ningbo och Kunming. Det tycks inte finnas någon bra medicin mot den allt djupare förtroendekrisen och den ständiga bristen på samarbete från det kinesiska folket.


Möjliga lösningar

Professor Akarlof föreslog ett antal lösningar för att ta itu med förtroendeproblemet. En mekanism är garantier. Många varaktiga konsumtionsvaror har garantier för att försäkra köparen om kvaliteten. Risken bärs av säljaren snarare än av köparen.

En annan lösning är associationen till varumärken. ”Varumärken är inte bara tecken på kvalitet utan ger också konsumenten en möjlighet till repressalier om kvaliteten inte motsvarar förväntningarna. Konsumenten kommer då undvika framtida inköp.

Garantier fungerar inte för den kinesiska regeringen. Affärsgarantier kontrolleras av myndigheter som upprätthåller lagen. Garantier från en demokratiskt vald regering upprätthålls genom valprocessen och genom maktfördelningen.

I Kina finns det ingen sådan mekanism som skyddar människors intressen från oärlighet från regeringen. Det vi observerat genom åren är motsatsen: miljontals petitionärer tar sig mödosamt till Peking eller till provinshuvudstäder för att ta upp de orättvisor som lokala tjänstemän har gett upphov till, bara för att mötas av repressalier.

”Varumärke” fungerar heller inte i den här situationen. Vem skulle vilja bekräfta uppriktigheten hos den kinesiska regeringen? I det här fallet har faktiskt varumärket motsatt effekt. Många vill separera sig själva från den kinesiska regeringen för att inte fläcka ner sina egna varumärken som man slitit hårt för.

En gång tjuv, alltid tjuv säger talesättet, och partiet har definitivt varit tjuv långt mer än en gång. Kostnaden för ohederligheten känns därmed trots att regimen gjort vissa ansträngningar i hopp om förståelse från allmänheten: Xi Jinpings antikorruptionskampanj, systemet med talespersoner på olika myndigheter, och vissa tjänstemäns flexibilitet i hanteringen av den sociala oron, däribland Maomings regerings informationskampanj.

Men PX-bojkotten talar om en kall verklighet. Tyvärr fortsätter samtidigt regeringen den gamla stilen i sin trovärdighetshantering.

Partiet började förra året en kampanj för att kontrollera diskussionen på nätet. De som ”sprider rykten” på mikrobloggar som återges mer än 500 gånger eller som ses av fler än 5000 användare ska bestraffas. Nyligen dömdes en internetbloggare till tre års fängelse för ryktesspridning.

Naturligtvis definieras “rykte” av partiet. Så även ”sanningen”.

Li Ding är filosofie doktor och forskare på Chinascope, en Washingtonbaserad grupp som analyserar kinesiskspråkig media.

Översatt från engelska.