Det Pakistan jag känner är inte "farligaste landet i världen"
En pakistansk grönsaksförsäljare köpslår med en kund på marknaden i Karachi. Pakistans fridfulla vardagsliv rapporteras det sällan om i världen, enligt skribenten. (Rizwan Tabassum/AFP/Getty Images)


Nyligen körde en självmordsbombare en lastbil genom Marriot Hotels portar i Islamabad, Pakistan. Minst 42 personer dog och hundratals skadades. För bara nio månader sedan gick jag i hotellets korridorer med min familj. Jag hade då även min 21 månader gamla son samt 23 månaders syskonbarn med mig.

Jag köpte chai för en summa högre än vad de flesta pakistanska arbetare tjänar på en dag och försökte att bestämma mig för huruvida jag skulle köpa en chokladkaka eller inte. Marriot Hotel är ingen hemvist för terrorister, även den amerikanska ambassaden tillåter sina anställda att åka dit.

Pakistan utsågs på Newsweek magazines framsida i oktober 2007 till ”världens farligaste land” och några månader senare hände detsamma på framsidan av The Economist. Jag kände mig nedslagen av stämpeln men blev lite nyfiken och även rädd.

Inte för att jag tidigare känt mig rädd för att någon fanatiker skulle sätta mitt liv på spel om jag befann mig i Pakistan. Allvarligt talat är det mer skrämmande att köra i trafiken i Rawalpindi, Islamabad, och i Lahore. Jag upplevde att stämpeln demoniserade en hel nation och inte uppvisade någonting av det ”vanliga” Pakistan.

Stämpeln ger en indikation på medias typiska rapportering om Pakistan och leder ofta till att människor frågar mig: ”Använder kvinnor slöja i Pakistan? Talar de engelska i Pakistan?” Ibland skämtar de till och med omedvetet om ”jihads”. Detta är dock inte det Pakistan jag känner till.

Mitt Pakistan är på vissa sätt som Amerika: studenter är nyfikna på och intresserade av omvärlden, jurister som är villiga att riskera sin säkerhet för att stå upp för vad de vet är rätt, arbetare som kämpar för att tjäna sitt levebröd, mödrar som vill att deras barn ska få utbildning.

I själva verket var Pakistan ganska obetydligt i västerlandets ögon fram till kriget i Irak och 9/11. Sedan dess har det blivit ”jihads land” och madrasa, i många människors sinne. Mitt intryck är att människor inte vet mycket mer än detta.

Jag har varit på platser där andra självmordsbombningar inträffat de senaste två åren; Aabpara-marknaden, Melody-marknaden och Luna Caprese. Jag var till och med på den plats där självmordsbombare tog livet av åtminstone 24 personer, många av dem poliser, utanför högsta domstolen i Lahore. Vi bad chauffören stanna bilen så att vi kunde ta en bild på högsta domstolens röda tegelbyggnad. Men då blev vi stoppade av en polis som meddelade att vi bara fick ta bilder från andra sidan muren. Med ett annat öde kunde den där polisen varit en av de som dödades i attacken.

Vad är det som gör händelsen på Marriot Hotel så annorlunda? Kanske min vistelse på Marriot påminde mig om den amerikanska livsstilen. Eller kanske är det för att min syster som bor några kilometer utanför Islamabad, sade att hon hade hört Marriot-bomben.

I grund och botten är det kanske rädslan för att det är ett tecken på att våldet kommer att förvärras, och ge den nuvarande administrationen ammunition till att för evigt stämpla Pakistan som det farligaste landet i världen. Olyckligtvis har sådana stämplar inte kraften att utbilda, speciellt inte stämplar som ”det farligaste landet i världen”. Stämpeln hjälper inte ickepakistanier att få en större förståelse av Pakistans befolkning och hur de lever dag ut och dag in. En sådan stämpel kan verkligen inte förmedla pakistaniernas hopp och drömmar, varken för sig själva som individer eller för sin nation.

Det skulle vara korkat att förneka att det ökande politiska tumultet och de rådande våldsamheterna i Pakistan, längs dess nordöstra gräns orsakar pakistanier och utlänningar skada. Det finns dock någonting som på längre sikt kan vara farligare för pakistanierna än politiskt tumult och våld.

Med en stämpel som ”det farligaste landet i världen” har det i bästa fall, makt att polarisera. I värsta fall kan det osynliggöra det pakistanska folket och skapa ansiktslösa, opersonliga demoner som det är tillåtet att attackera. 

Som globala världsmedborgare har
vi ansvar för att att höja medvetenheten och främja dialoger och att bygga relationer. Medier har möjlighet att ge människor en chans att visa andra människors liv. 

Tänk om vi i motsats till varje bombning som sker i Pakistan istället kunde få rapporter om varje handling och agerande utifrån mod och rationalitet. Tänk om vi kunde få chansen att se anständiga människors ansikten och lära känna pakistanierna som det varmhjärtade och gästvänliga folkslag de är?

Översatt från engelska:http://en.epochtimes.com/n2/world/pakistan-4660.html