Människor i alla länder ropar ut starka känslor. Vi skriker av smärta, jublar av glädje, stönar av äckel. De flesta språk har också ord för dessa utrop, som svenska aj för smärta. Orden använder vi när känslan är mer under kontroll, eller för att skriva utropet.
Men gör vi det alla på samma sätt? Andra ord, även känsloladdade sådana, liknar inte varandra mellan obesläktade språk. Att till exempel säga nej låter helt olika i olika delar av världen. På de flesta europeiska språk säger vi nej på liknande sätt, men det är för att de har ett gemensamt ursprung i protoindoeuropeiska né. På andra håll låter nej helt annorlunda: cebuano dili, tibetanska min, zulu cha, nahuatl axtle, somaliska maya, maori kahore, och så vidare, utan påtagliga likheter.
Nu har en grupp forskare jämfört både känsloutrop och motsvarande ordformer på 131 olika språk världen över. De hittar likheter, betydligt fler än för nej-orden. Aj heter agay på cebuano, (’o ya) på tibetanska, oh på både zulu och nahuatl, ah på somaliska, och aue på maori. Smärt-orden i världens språk börjar påfallande ofta med ett a-ljud, ibland ett å-ljud (som i oh). Nästa ljud är ofta en halvvokal som j eller w. Svenska aj passar perfekt in i mönstret.
