Det fria ordets aktörer behöver uthålligt stöd


På måndag eller tisdag i denna vecka väntas de i Etiopien fängslade svenskarna Martin Schibbye, reporter, och Johan Persson, fotograf, ställas inför rätta för ”medhjälp till terrorism”.

De greps 1 juli i Ogadenprovinsen i sällskap med folk från den i Etiopien terroriststämplade Ogaden National Liberation Front, efter att ha tagit sig över gränsen från grannlandet Somalia.

Nu pekar alltfler uppgifter mot att de båda svenskarna befann sig i det för såväl medier som hjälporganisationer stängda Ogaden för att undersöka hur det svenska företaget Lundin Petroleums olje- och gasutvinning i området påverkat befolkningen.

Ogaden är ett farligt område att vistas i; det visste journalisterna innan de gav sig iväg. De hade kontakt med tidskriften Filter inför resan och fick ett löfte om att få publicera reportaget där. De ville få hjälp med kostnaderna, cirka 80 000 kronor, men det bedömde chefredaktören var för mycket för tidningens budget. Istället skulle de få betalt när de kom tillbaka.

Om de nu var medvetna om riskerna, varför valde de ändå att ta dem? Jag vet inte säkert. Men jag respekterar dem för att de gjorde det. Journalister måste våga ta risker som ligger lite utanför vad ”vanliga människor” gör. Ska man kunna avslöja dolda missförhållanden behöver man våga stöta sig med makthavare; man måste klara att sätta sig själv och sin egen säkerhet åt sidan för att komma åt det som mäktiga män och kvinnor inte vill att man ska komma åt. Annars ror man helt enkelt inte jobbet i hamn. Det blir ingen artikel och, än värre, ingen får reda på de missförhållanden som råder. Det gäller i stort som i smått.

Ett problem med den typ av resurskrävande och farliga rapportering som Schibbye och Persson var ute för att göra är att få redaktioner har råd att skicka iväg egna korrespondenter på sådana uppdrag. Istället är det ofta frilansare – egna företagare med begränsade skyddsnät – som tar de fysiska och ekonomiska riskerna. Går uppdraget sedan bra och reportrarna kommer hem med liv och hälsa i behåll och ett intressant reportage i bagaget, vågar redaktörerna i gynnsamma fall kosta på sig några tusenlappar i ersättning för att kunna publicera materialet.

Svenska medieföretag och -organisationer har ett ansvar för att upprätthålla en stark livlina hem till Sverige, för dem som vågar sig ut på de riskfyllda uppdragen.

Det är också viktigt att Sverige visar sitt tydliga och öppna stöd för dem som drabbas av diktaturers pressförtryck. Inte minst när det drabbar svenska medborgare. Det har kommit signaler om att rättegången som inleds på tisdag kan komma att vara mycket länge. Ett år har nämnts. Det blir sannolikt en mycket slitsam period för Schibbye och Persson och hemlandets moraliska stöttning måste om och om igen lyfta dem.

I veckan fick de båda fängslade svenskarna träffa sina familjer för första gången på flera månader.

Mamman Karin Schibbye citerar sin son i en GP-intervju efter det första mötet i det etiopiska fängelset.

– Han brukar säga: att fängsla journalister är som att grilla en panda. Det är så förbjudet, man borde inte komma undan med det.

Enligt tidningen ETC har Schibbye förklarat att Kerstin Lundells bok ”Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika” ligger till grund för vad de försökte göra. Kerstin Lundell gav sig själv aldrig in i det oroliga Ogaden på grund av att det var för farligt. God journalistik kräver mod. Både att göra och i vissa fall att låta bli. Kanske var det bara tack vare att Kerstin Lundell valde att inte ge sig in i Ogaden som hon kunde skriva sin bok. Den som Schibbye och Persson nu försöker ge en fortsättning.

Flera svenska medie- och tryckfrihetsorganisationer framförde nyligen krav på att regeringen ska ge fallet högsta prioritet, att utrikesminister Carl Bildt är tydlig med vad som görs för att få de båda journalisterna fria och att frågan tas upp internationellt i EU.

”Om två svenska reportrar inte kan göra reportage i ett annat land utan att anklagas för terrorism och hotas av långa fängelsestraff – utan att Sveriges ledning och opinionsbildare reagerar mycket skarpt – då är den svenska yttrandefriheten i kris.” Det skriver Jesper Bengtsson, Reportrar utan gränser, Ulrika Knutsson, Publicistklubben, Ola Larsmo, Svenska Pen och Jonas Nordling, Svenska Journalistförbundet, alla ordförande i respektive organisation.

De vill också att politikerna gör allvar av sina högtidliga utfästelser om att försvara tryck- och yttrandefriheten. Det är bara att hålla med dem. I Sverige är försvaret av pressfriheten ofta lika lätt gjort som sagt, men i stora delar av världen är utmaningarna betydligt större och där kan kampen för det fria ordet utgöra skillnaden på liv och död.