På söndagen firades i Berlin 25-årsjubileet av järnridåns fall år 1989 och öppnandet av gränsen mellan det kommunistiska Östeuropa och det demokratiska Västeuropa. Murens fall markerar inte bara slutet på kommunismens härskartid i Europa utan också slutet på kalla kriget.
Men, som så många andra också påpekat så blev allt inte frid och fröjd för att Berlinmuren hamrades ner. Det står ännu många murar kvar, både fysiska och mentala, som hindrar människans frihet.
Kommunismens förtryck graverade så djupa spår i sinnena hos de människor som levde i länderna där den styrde, att många människor fortfarande lever under kommunismens kontroll, trots att det politiska systemet är ett annat. Det tar tid att skölja ur hjärntvätt.
I vissa tidningar beskrivs murens fall som hela kommunismens nemesis. Tyvärr är det inte riktigt sant. Världens folkrikaste nation, Folkrepubliken Kina, lyder fortfarande under en kommunistregim. Det samma gör en rad andra länder (som dock befinner så perifert ur vårt eurocentriska världsperspektiv sett att de kanske inte riktigt räknas?), som Vietnam, Laos, Kuba och Nordkorea. I många demokratiska länder är dessutom gamla kommunistpartier fortfarande med i den politiska leken.
Kommunismens alla murar är som sagt inte rivna. Runt Kina står en enorm mur av tystnad. Trots att det länge varit känt vilka fruktansvärda brott som kommunistregimen har begått och fortfarande begår mot landets invånare, vågar få eller ingen säga ifrån. Vem kräver på allvar ett stopp på och utredning av organstölderna från Falun Gong-utövare och andra samvetsfångar? Vem ställer sig på allvar på aktivisternas sida i paraplyrevolution och kräver att Kina slutar lägga sig i Hongkongs val? Vem kräver på allvar att den kinesiska befolkningen får frihet att tänka, tycka, tro och handla utan kommunistregimens begränsningar?
Låt minnet av Berlinmurens fall inspirera till en fortsatt kamp mot totalitära krafter. Världen är inte fri förrän alla vågar säga ifrån.